fredag 20 april 2018

Partiet som allt roterar kring




Det har länge sett ut på detta sätt, men när valet nu närmar sig blir desperationen tydligare och utspelen fler. I början, när SD hade ett par procent i opinionen, hade övriga partiers avståndstaganden och strävan att "ta debatten" säkert någon sorts moralisk aspekt, men i dag handlar det om makt.

I dag är SD mer än någonsin politikens tyngdpunkt kring vilken alla andra ska rotera. Hur ska partiet stoppas? Kommer det ena eller andra utspelet att gynna SD? Verkar något parti söka stöd från SD? Ni känner väl till detta fenomen, och enda skälet att jag i dag berör det är att det förekommer två lite märkliga utspel mot partiet.

Låt oss börja med Jan Björklund, partiledare för ett av partierna som balanserar på riksdagsspärren, som med anledning av ett riksmöte intervjuas av Aftonbladet. Han försöker hitta sitt partis existensberättigande:

"Men sedan är det också så att det behövs ett borgerligt parti som både kan tala klarspråk om integration och migration och samtidigt sätter stopp för att Sverigedemokraterna ska få inflytande. Vi är de enda som gör det. Det är rätt viktigt att det finns ett sådant parti."

Tanken är alltså att ett annat parti än SD måste närma sig deras politik, så att originalet får färre röster. Därmed har man släppt alla tankar på att SD:s politik skulle vara "oanständig" eller vilket ord man väljer i sammanhanget. Det är egentligen inte så märkligt i taktiserandet, konkurrensen och kampen om mandat, men det skulle då vara klädsamt om vi slapp höra de vanliga moralistiska brösttonerna. Att vänstermänniskan Eric Rosén på Politism kallar den lilla intervjun för "hedervärt SD-motstånd" säger kanske också något om klimatet.

De sju partierna vill så gärna att de gamla två blocken ska stå emot varandra och medierna envisas med att faktiskt redovisa bilden som om den vore verklighet. Följaktligen får vi veta att nu leder minsann "De rödgröna" eller "Alliansen", för att den ena konstellationen har 40,6 procent och den andra 39,4.

Dock vet de förstås att de där 20 procenten i mitten faktiskt finns och avgör varje majoritet. Medan Björklund vill spela på "klarspråk", brukar vänstern tala om att SD:s politik är "arbetarfientlig". På Aftonbladets debattsida använder civilminister Ardalan Shekarabi (S) ett lite ovanligare grepp och fokuserar på jämställdhet. Som rubrik sätts fyndigheten "SD:s politik hotar våra svenska värderingar"




Vi får inledningsvis veta:

"Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Vår samhällsmodell utgår från individens frihet. Kvinnors frigörelse är en förutsättning för det moderna Sverige. Vi var tidiga med att bygga ut välfärden och barnomsorgen så att fler kvinnor kunde delta på arbetsmarknaden, vi har världens mest generösa föräldraförsäkring och vi har fram tills nyligen haft en nästintill jämställd representation i Sveriges riksdag."

Det är lätt att provoceras av användandet av "vi", eftersom allt detta skedde långt före Shekarabis familj uppehöll sig illegalt här, men jag får väl försöka höja mig över den aspekten. Att jämställdhet kräver exakt samma antal män och kvinnor i församlingar är ett kapitel för sig, och när exempelvis en regeringsbildning också måste utgå från etnicitet hamnar kompetens allt längre ned på listan och vi får ministrar som Alice Bah Kuhnke, som inte ens hade en partitillhörighet.

Det stora hotet mot allt det fina som socialdemokrater och illegala invandrare skapat är alltså Sverigedemokraterna. Det som Shekarabi kallar för "svenska värderingar" är i själva verket det gamla vanliga socialdemokratiska förmynderiet.

Sverigedemokraterna vill inskränka aborträtten. Ministern deklarerar här att "För oss socialdemokrater är det självklart att stå upp för kvinnors rätt till sina egna kroppar". I verkligheten vill samtliga riksdagspartier inskränka kvinnans rätt till sin kropp, eftersom inget av dem föreslår att abort ska kunna ske fram till förlossningen. SD vill minska den tillåtna perioden från vecka 18 till vecka 12, vilket inte är någonting jag bryr mig särskilt mycket om, men som inte heller innebär en revolution.

Sverigedemokraterna vill avskaffa pappamånaderna. Även här slår Shekarabi på den stora trumman och förklarar "Sverigedemokraterna vill vrida tillbaka tiden till ett samhälle där kvinnors roll var att ta hand om hem och barn". Nej, det handlar om huruvida staten är bäst lämpad att bestämma hur föräldrar tar hand om sina barn. Många vuxna människor menar att de är fullt kapabla att kommunicera sinsemellan om liknande saker.

Utöver ovanstående får vi utläggningar om bland annat nedskärningar i välfärden och vinstuttag, som med lite kreativitet också handlar om jämställdhet. Shekarabi kan naturligtvis inte nämna det stora slaget mot jämställdhet i Sverige, den politik som har fört fram just SD. Som bekant kommer den enorma asylinvandringen nästan uteslutande från världens minst jämställda länder, och förutom låg etablering på arbetsmarknaden, ska vi nu också hantera tvångsäktenskap, hederskultur och i vilken mån en kvinna bör skyla sig. Vi har rentav haft en moderat riksdagsledamot, från inte helt jämställda Somalia, som lade ut texten om när och hur en kvinna bör tuktas fysiskt. Det är ingen vågad gissning att de senaste decenniernas styre har tryckt tillbaka jämställdheten mer än något förslag från SD skulle kunna göra.

Nåväl, allt är taktik och röstfiske. Socialdemokraterna vill få tillbaka några av "sina" väljare som gått till SD och Liberalerna har en tradition av att inför varje val slänga fram en perifer integrationsfråga för att klättra några procentenheter. När valet väl är över kommer de stå där med samma situation som förra gången, alltså ingen majoritet för något av "blocken". Vad som då sker är däremot lite intressant. Om man verkligen vill utesluta SD från allt inflytande, återstår endast mer eller mindre märkliga konstellationer, där den mest destruktiva kanske skulle vara en koalition mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet.

Vad vi kan vara säkra på är att SD kommer att finnas där, mer eller mindre synligt, i varje debatt som själva axeln. Att väljarna dessutom ser "invandringen", alltså inte "integrationen", som den viktigaste frågan, samt anser att SD har bäst politik på området, försämrar inte läget. Sedan återstår det att se om detta nu 30 år gamla parti äntligen kan få en utmanare, vilket skulle vara välgörande även för dem själva.





onsdag 18 april 2018

Pierre Schori kommer ut som afghanaktivist




Själv förknippar jag den gamle socialdemokraten Pierre Schori alltid med hans speciella kärlek till den kubanska diktaturen och Fidel Castro. Han åkte ofta dit, delade ut svenska pengar och sade om Castro bland annat:

"Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag."

Schori lever dock fortfarande och kände att det var dags att i Aftonbladet ta ställning för asylkomplexets minst behjärtansvärda grupp, under rubriken "De är vårt ansvar – låt afghanerna få stanna". Uttryck som "ansvar" och att "ta sitt ansvar" har länge använts på ett så märkligt sätt att man inte borde förvånas, men om det är någonting som sannerligen inte är svenskarnas ansvar så är det afghanska män i Afghanistan, Iran eller Pakistan, som är missnöjda med sina framtidsutsikter.

Som om rubriken inte var förljugen nog, får vi också underrubriken "Lagförslaget är för godtyckligt – ge alla ensamkommande från 2015 uppehållstillstånd". Och det skulle inte vara godtyckligt? Visst är specialreglerna om tidsperioder och gymnasiestudier märkliga, men att ge en hel etnicitet från ett visst år amnesti är inte mycket mer rationellt eller rättssäkert.

Skamlöst använder Schori sedan den där nya definitionen av demokrati, som inte har någonting med fria val att göra, utan endast om asylinvandring, och bjuder på en helt lösryckt utläggning om de där länderna i Europa som nu ska hatas. Först kommer Polen:

" 'Vi européer har en stor skyldighet att se till att ni aldrig, att mina barn aldrig, behöver se diktaturer i Europa igen', sa EU-kommissionären Frans Timmermans den 9 april. Det var efter ett möte med den polska regeringen med anledning av EU:s granskning av rättsstatligheten i landet."

Polen är en demokrati och det styrande partiet Lag och rättvisa är folkvalt, vilket är mer än man kan säga om Kubas kommunistparti. Frans Timmermans är inte heller någon sorts oberoende europeisk expert, utan kommer från det nederländska PvdA, som är socialdemokratiskt. För övrigt verkar alla ha glömt att även Vitryssland ligger i Europa och har varit en diktatur i ett par decennier.

När även Ungern måste avhandlas, skruvas tonen upp ytterligare:

"Dagen före hade Viktor Orbán vunnit en storseger i Ungern efter en exempellöst lögnaktig valkampanj med antisemitiska inslag. EU har nu en medlemsstat som styrs av en rasnationalistisk ledare och som aviserar ett totalstopp för flyktingmottagande genom ett tillägg i den ungerska författningen."

Orbán är alltså "rasnationalist", lite av ett nytt ord, för att han motsätter sig EU:s migrantkvoter. Det skulle ju kunna finnas andra skäl att vara försiktig med omfattande asylinvandring än just funderingar kring rasens renhet eller liknande.

Schoris inlägg är i sin helhet en märklig text. Rubriken anger att det ska handla om de där afghanmännen, men av någon anledning måste Ungern, Polen och asylströmmar i största allmänhet avhandlas:

"Det är en illusion att tro, att det går att stoppa asylsökande så länge krig, extrem fattigdom, klimatförändringar, stigande havsnivåer och kampen om begränsade landområden och naturresurser får fortsätta."

Om det ska vara kriterierna kan vi lika gärna ge upp direkt. Extrem fattigdom drabbar någon miljard och om den förs till vår kontinent slutar även den i extrem fattigdom. Afghanerna behöver åtminstone inte oroa sig för stigande havsnivåer och "kampen om begränsade landområden" är tydligen helt betydelselös när det gäller européer. För övrigt går det naturligtvis att stoppa asylinflödet om viljan bara finns. Faktum är att det svenska klimatet fortfarande sticker ut, även om Schori förstås ser det omvänt:

"Här har också Sverige en hemläxa att göra. Och socialdemokratin har inte många trosfränder att liera sig med i Europa. I Danmark har (s) ställt sig till höger om Djingis Khan med sin ohöljda hets mot flyktingar. Samtidigt har de svenska moderaterna samma dilemma genom att acceptera Orbáns Fidesz i sin partigrupp i Europaparlamentet."

De ingår i samma partigrupper för att de befinner sig på samma del av skalan, där asylnivåer inte nödvändigtvis är det mest väsentliga. Till slut kommer då Pierre Schori till det som ska vara huvudspåret, och då blir det förstås särskilt förljuget:

"Afghanska ungdomar utgör i dag den enskilt största gruppen av asylsökande. Dessa unga har drabbats av en dubbel orättfärdighet. Dels förklarade Migrationsverket att det skulle gå att utvisa folk till vissa 'säkra' provinser i Afghanistan, dels misslyckades samma instans att göra asylförfarandet rättssäkert genom extremt långa handläggningstider under vilka barn uppgraderas till vuxna och därmed inte kunde räkna med Barnkonventionens skydd."

Ungefär så här brukar afghanaktivisterna uttrycka sig, men nej, det är inte Sverige som "uppgraderar" något stackars barn till vuxen. De saknar ID-handlingar och därför måste en bedömning istället göras. Att de som verkligen utvisas, och de är inte många, får åka till Afghanistan, beror helt enkelt på att de alla uppgett just Afghanistan som ursprungsland, trots att runt hälften har levt i Iran. Man skulle lika gärna kunna säga att Sverige har drabbats av dubbel lögnaktighet. På samma sätt skriver afghanaktivisterna alltid att den ene och den andre har blivit "uppskriven i ålder", som om Sverige av ren illvilja tar den där 17-åringen och plötsligt gör honom 25 år gammal. Utan att skämmas medger Schori detta, men som vanligt för att göra det till ett alldeles nytt asylskäl:

"Många har ingen anknytning till Afghanistan, deras släktband är avklippta eller spridda till okända orter i Pakistan och Iran. Den psykiska ohälsan hos gruppen är stor, flera självmordsfall har ägt rum."

Och, återigen, hur är detta Sveriges ansvar? Schori har i alla fall en hel del att berätta om dessa personer:

"Ungdomarna har alla familj och släkt som dödats, och för första gången i sitt liv har de fått leva ett par år i en fredlig miljö, de går i skola och yrkesutbildning, talar svenska och har skaffat sig vänner."

Oj då, i samtliga fall har alltså deras familjer dödats. Då är det ju synd att talespersonerna för gruppen verkar vara unika. Inte bara visade sig hela Fatemeh Khavaris familj leva, i Iran, utan genom en ankarbroder kom de alla också till Sverige. Familj hade tydligen även mediefavorit nummer två, Amir Nabizadeh, som han efter erhållet uppehållstillstånd kunde besöka, i Iran.

Schori går längre än så. Han menar på fullt allvar att den första gången alla dessa har levt i en fredlig miljö var i Sverige, där det tydligen också är berömvärt att de går i skolan, vilket är tämligen vanligt för både 17-åringar och "17-åringar".

I sitt onödigt långa och spretiga inlägg ägnar Schori sedan ett antal stycken åt Afghanistans farlighet. Problemet är dock att det finns en mängd farliga länder i världen som ingen aktivist verkar brinna för. Varför har vi inte en specialström av unga män från Centralafrikanska republiken? Från Jemen? Varför inleddes den där manliga vallfärden någon gång kring 2014, långt efter både inbördeskrig, talibaner och invasion? Jag tänker som vanligt gissa att det hade mindre med situationen i Afghanistan att göra, och desto mer med att ryktet hade spridits om landet på andra sidan jorden där man kunde ljuga sig till det mesta.



söndag 15 april 2018

Akademien och den nya feminismen


Tidigare ständige sekreterare för Svenska Akademien
Sara Danius efter sin avgång.


Turerna inom Svenska Akademien ligger en bit utanför denna sidas fokus och jag har inte försökt sätta mig in i vad saken egentligen handlar om. Det har å andra sidan uppenbarligen inte heller alla de som nu har starka åsikter om vem som har gjort fel och vem som bör avgå.

Föga förvånande är den dominerande slutsatsen inom den tjattrande klassen att den ständige sekreteraren Sara Danius får gå för att hon är kvinna och endast därför. Många har upprört konstaterat att en historia som utlöstes av mannen "Kulturprofilen" har lett till att två kvinnor har lämnat. Ytterst få verkar ha tankar kring läckor, advokatbyråer, ekonomiska märkligheter och de intriger man kan förvänta sig i en sluten klubb med 18 medlemmar.

Skälen till att jag ändå ville skriva någonting är att ämnet har dominerat Twitter i ett par dygn och inte minst att ett sedvanligt uselt inlägg dök upp på Aftonbladets ledarsida, vars kvalitet antyds av att Anders Lindberg där är den starkast lysande stjärnan. Ämnet behandlas där av Eva Franchell, känd för att ha handlat kläder med Anna Lindh, under den talande rubriken "Nu mobbas Sara Danius precis som Mona Sahlin".

Man skulle kunna hävda att Mona Sahlin, bortsett från den ständiga maktkampen, främst fick gå på grund av svaga opinionssiffror och upprepade ekonomiska oegentligheter, men vi fick redan då förklarat för oss att det var för att hon var kvinna. I verkligheten "mobbades" den som partiordförande kanske ännu uslare Håkan Juholt lika intensivt, men då könet inte kunde användas, blev den bästa förklaringen "klassförakt", eftersom hans svaga intellekt nog berodde på att han inte var stockholmare.

Franchells text inleds som vi kan förvänta oss och den saknar inte heller föraktfulla beskrivningar:

"Låt oss komma ihåg att krisen i Akademien handlar om en man.
Den har beskrivits som en catfight mellan Katarina Frostenson och Sara Danius. Kvinnorna har utmanat varandra, men nu är de borta och de äldre männen kan dra sig tillbaka till sin punsch eller vad de nu dricker."

Av någon anledning är det mer acceptabelt att beskriva makthavare som "äldre män som dricker punsch" än exempelvis "äldre kvinnor som virkar". Framför allt handlar turerna, i den mån jag ens har följt dem, också om uteblivna polisanmälningar och ekonomiskt stöd till en förening som till hälften ägs av ledamoten Frostensson, men visst, det är förstås enklare att angripa "gubbar" som förtrycker fantastiska kvinnor. Att kvinnan Kristina Lugn sitter kvar och står på gubbarnas sida är tydligen också irrelevant. För övrigt gjorde just Lugn det kanske roligaste framträdet i allt detta trams:




 Den fortsatta "analysen" följer mönstret:

"Men kulturprofilen gick sannolikt längre än så. Han anklagas för att ha utnyttjat sin position nära makten till att sextrakassera kvinnor. När #metoo rullade i höstas vittnade 18 kvinnor om hur kulturprofilen utsatt dem för sexuella trakasserier och övergrepp.
Det var mannens nära kopplingar till Akademien som orsakade krisen. Ändå är det kvinnorna som offras."

Samtidigt består mannens främsta koppling till Akademien i att han är gift med den alldeles kvinnliga ledamoten Frostensson. Kulturprofilen själv är inte ledamot, så hur han skulle kunna offras är oklart, bortsett då från om någon hade bemödat sig att polisanmäla det som ska ha pågått under ett par decennier.

Patetiken växlas upp:

"Vi har sett det så många gånger förut.
Mona Sahlin, Anna Kinberg Batra, Birgitta Ohlsson, Åsa Romson, Hillary Clinton... Listan kan göras hur lång som helst. Det är de kaxiga kvinnorna som motarbetas och tvingas bort."

En lista på mäktiga och välbetalda personer som har förlorat maktkamper och val. De har inte mycket gemensamt, förutom då könet. Kinberg Batra lyckades inte riktigt nå väljarna och Birgitta Ohlsson förlorade när hon utmanade den sittande partiledaren. Hillary Clinton hade innehaft ett antal betydelsefulla poster, både senator och utrikesminister, men förlorade sedan presidentvalet, där hon för övrigt redan varit kandidat en gång tidigare. Det är mycket svårt att se dessa maktmänniskor som offer, allra minst på grund av sina kön. Varför de fina människorna i Miljöpartiet lät Romson, kvinnan, lämna, medan Gustav Fridolin, mannen, fick sitta kvar, får de själva svara på. Ärligt talat tror jag att det även där handlade om mer än kön.

Eva Franchell har förstås inte satt sig in mer i dessa turer än jag har, och när hon ska "analysera" amerikansk politik blir det minst lika pinsamt:

"Precis som Donald Trump svartmålar han kvinnan utan vidare argument. Vi minns den valrörelsen då Trump anklagade Hillary Clinton för allt från demens till pollenallergi. Han lyckades så bra med sin förtalskampanj att den amerikanska väljarkåren till slut inte röstade för Trump utan mot Clinton."

Så såg Trumps taktik alltid ut, och mot slutet var hans motståndare en kvinna. Vi andra kommer ihåg att han under primärvalen också hade manliga motståndare, som blev "Little Marco" Rubio, "Lying Ted" Cruz och "Low Energy Jeb" Bush. Den demokratiske kandidaten blev följaktligen "Crooked Hillary" Clinton. För övrigt var Clinton redan tämligen impopulär bland stora skaror demokrater.

Franchells avslutning blir komiskt paradoxal och det vi brukar kalla självmål:

"Kvinnor borde kritiseras för sitt arbete, men man hackar på deras person. Sara Danius beskrivs som häxan medan Katarina Frostenson är offret och frågan är vad som är värst. Så länge två kvinnor ställs mot varandra verkar ingen bry sig om argumenten."

Jaha, då kunde du ju ha skrivit något om vad konflikterna handlar om och på vilket sätt Danius, Frostensson och de andra har ett ansvar. För övrigt har jag inte någonstans sett dem beskrivna med ord som "häxan".

Låt mig nu komma till det mest bisarra i denna historia, nämligen alla de som ska försvara Sara Danius, och givetvis endast för att hon är kvinna. Hur väljer man att göra det? Genom att fokusera på att hon vid sitt senaste framträdande bar en så kallad knytblus, vilket i sin tur självklart har skapat hashtaggen #knytblus. Alltså, det anses nu feministiskt att försvara en välbeställd makthavare för att hon är kvinna genom att fokusera på hennes klädsel, något som tidigare har ansetts vara det ultimata sättet att nedvärdera kvinnor.



Vad vi ser är alltså hur nyvänsterns identitetspolitik har förvridit tidigare någorlunda legitima frågor 180 grader och i praktiken slåss för det omvända. "Antirasister" menar inte längre att vi ska bortse från etnicitet, utan tvärtom tala mycket om ras, så att människor kan bedömas och tillsättas efter rastillhörighet. Vänsterpartiet vill av detta skäl registrera människors etniska tillhörighet, och alltså bedriva just rasism i dess renaste form. På samma sätt ska kvinnor inkvoteras i exempelvis börsstyrelser enbart på grund av kön. Sara Danius är inte bara en ytterst privilegierad person och en del av överklassen, utan sannolikt också en fullt intelligent person, men hennes försvarare ser hennes klädval som det absolut viktigaste.

Historien har framför allt påminnt oss om det kanske allvarligaste i samband med "De adertons" fånerier, nämligen den politikerklass vi har fått och de ministrar som tillsätts genom Socialdemokraternas oförmåga att attrahera intelligenta personer. Annika Strandhäll (S) har svårt att överhuvudtaget hantera sitt twitterkonto, men var direkt ute med sitt stöd till den där kvinnan:


Strandhäll är Sveriges socialminister och alltså en del av vårt lands regering, men detta upptar tydligen hennes tid och tankar. Hon har gjort sig känd som en särskilt osympatisk och lite fånig figur, men hon är inte ensam om sin knytblusaktivism. Det blev samtidigt viktigt för även manliga makthavare att på detta sätt deklarera sitt stöd för någonting de inte är insatta i, vilket tydligen bäst görs genom att låta sig fotograferas i något plagg som liknar det nuvarande viktigaste.


En dag på jobbet för Sverige infrastrukturminister och
näringslivsminister. Trevligt att man trots ansvar för viktiga
frågor och vad som borde vara ett fullspäckat schema också
har tid att posera. För ett kön, inte för någonting man har
insyn i.

Föga förvånande var även kulturminister Alice Bah Kuhnke också tidigt ute med att visa solidaritet för denna märkliga kamp.


Nu poserar ministern med knytblus,
tidigare med "kulturprofilen" Jean-Claude Arnault.

Tydligen har vissa figurer i Norge inspirerats av svensk feminism. Mona Lindseth är rådgivare till Norges kulturminister. Hon tog del av ett tal av Birgitta Ohlsson, som besökte liberala Venstre, och detta blev hennes analys av vad Ohlsson hade att säga:




Låt oss avslutningsvis summera några av de groteskerier som präglar vår samtid. Vänsterfigurer lyfter en överklassmänniska till skyarna på grund av hennes kön. Feminister gör det genom att fokusera på hennes klädsel. Ministrar med anvarstyngda positioner gör det genom att låta sig fotograferas i attributet. Något är ruttet i kungariket Sverige.



måndag 2 april 2018

Jean-Marie Le Pen konfronterar minister




I det senaste avsnittet av France 2:s politiska program "L'inattendu" (Den oväntade) möter Frankrikes budgetminister Gérald Darmanin (En marche) Jean-Marie Le Pen, som alltså ska vara överraskningen. Att ministern i god tid blivit informerad om denna "oväntade" gäst råkar avslöjas direkt, men märks även sedan, då ministern rentav har tagit med sig en bild på sin farfar för att göra en sorts poäng.

Tack vare de nyligen utgivna memoarerna, blir Le Pen numera inbjuden till en mängd tv-program. Ur mängden har jag här valt detta framträdande, dels därför att diskussionen berör invandring, men också för att den visar hur några av de vanliga vänsterliberala flosklerna också kan bemötas.

Det är alltid lite roligt att se när dagens politiker konfronteras med just Jean-Marie Le Pen, eftersom de alla är yngre och denne man på något sätt har funnits i hela deras liv. När exempelvis tidigare presidenten Nicolas Sarkozy besökte Europaparlamentet, fick han med besvärad blick och ett antal suckar lyssna på Le Pens utskällning under flera minuter, levererad av den röst han hört i decennier. Varken Darmanin eller den nuvarande presidenten Emmanuel Macron var födda när Front National bildades. I detta program säger Darmanin att Le Pen har sagt samma sak så länge han kan minnas, men varför skulle det vara fel att vara konsekvent? Om man redan 1972 hade lyssnat till Le Pen, skulle landet i dag förstås se tämligen annorlunda ut.

Mayotte är en fransk ö i Indiska oceanen, dit en mängd personer från omgivande länder åker för att föda ett barn, som då blir fransk medborgare enligt den så kallade territorialprincipen. Det är naturligtvis endast en del av invandringsproblematiken, men används här som ett exempel.

För övrigt vill jag påstå att franska programledare generellt håller en högre klass än de svenska. Observera exempelvis hur Léa Salamé mot slutet avbryter ministern när han svävar ut i en personlig bitterhet, vilket i sin tur får Le Pen att skratta till.








Mediefigurer till storoffensiv för muslimska böneutrop




Tydligen diskuteras muslimska böneutrop i Sverige fortfarande, med anledning av en ansökan om att kunna sända ut sådana i Växjö. Först ut att visa sitt stöd var föga förvånande Svenska kyrkan, och att landets mediefigurer ställer sig bakom fenomenet är inte heller en överraskning.

Frågan diskuterades också i SVT:s Opinion Live den 22 mars. Naturligtvis var ingen på plats med hållningen att vi helt enkelt inte ska böja oss för islams utbredning, men som motröst fanns Lars Adaktusson (KD) i studion, huvudsakligen med argumentet att människor också hade rätt till frihet från religion. En kyrkoherde från Borås, Stefan Hiller, kallade symptomatiskt dessa utrop för "vackert reciterande ur koranen".

På plats fanns också Alen Musaefendic, från Centerpartiet, det parti som jämte Miljöpartiet i dag verkar mest attraktivt för olika typer av muslimska aktivister. Den uppmärksamme eller initierade kunde notera ett antal typiska linjer i hans retorik. Festligt nog erkände han att sådana utrop egentligen inte behövs, då en kallelse till bön lika gärna kan ske via mobiltelefonen, men ändå gjorde tanken på ett Växjö utan sådana honom upprörd. Faktum är att han blev så upprörd att han "som allliansvän" ändå kände att frågan gjorde att Kristdemokraterna inte förtjänade att komma in i riksdagen.

Vi fick dock veta att hans egna uttalanden inte skulle kopplas samman med Centerpartiet, utan gjordes som "arg svensk muslim", alltid den identitet som är långt viktigare än någon politisk partitillhörighet. Vi fick sedan den vanliga utläggningen om hur muslimer är en mycket utsatt minoritet som måste skyddas. Det är nämligen så det låter så länge man är just en minoritet, men därefter kommer personer som Musaefendic knappast att hänvisa lika ofta till religionsfrihet, och inte heller nu talar han om stackars buddhistiska thailändare.

Den 31 mars skriver DN:s Niklas Orrenius, alltid i den trygga korridoren, om en polis som befordrats till gruppchef. Denne ska ha skrivit ett antal grövre inlägg om bland annat islamisten Rashid Musa, och ni förstår på vilken sida Orrenius då kommer att ställa sig. Jag kan hålla med om att uttalandena ifråga var i grövsta laget och att en person som upprepade gånger förmedlar detta i viss mån är olämplig som chef inom Polisen, men jag känner igen Orrenius linje. Att övriga opinionsskribenter i vanlig ordning lyfter texten till skyarna förvånar inte heller.




Krönikan handlar huvudsakligen om en individ, men rubriken blir ändå "Hatet mot muslimer svämmar över alla bräddar – säg emot!". Från Twitter vet jag att det är precis så Orrenius alltid gör när någon fråga berör islams framryckning eller olika företeelser som skapar problem i Europa, från slöjkrav till gatuböner. Det omvandlar han alltid till "hat mot muslimer" och inte sällan kommer en hänvisning till att han har ett par muslimska grannar som är hur trevliga som helst, vilket säkert är alldeles sant. En tweet om inlägget blir därför talande:




Aftonbladets Anders Lindberg vill förstås ställa sig på samma sida, relativisera och bortse från alla aspekter som stör den harmlösa bilden. Under rubriken "Bygg en moské baby, bygg gärna tre, baby" får vi först en längre utläggning om något extrajobb som kyrkvaktmästare i ungdomen, och bland annat:

"Kyrkklockor är en oerhört stark symbol. De har i tusen år kallat till gudstjänst i vårt land. Men den särpräglade klangen hör även samman med många om livets stora händelser, ett barn som döps, två människor som gifter sig, en älskad person som jordfästs. Vi må ha en sekulär stat i Sverige men vi har aldrig varit ett sekulärt samhälle."

Just det, i tusen år. Samtidigt är det ett mycket litet inslag i vardagen, och på de flesta platser jag har befunnit mig i Sverige har jag inte hört kyrkklockor en enda gång. I exempelvis Marocko hör du böneutrop fem gånger om dagen var du än befinner dig. Alla dessa jämförelser blir dock rent trams, eftersom vi helt enkelt inte ska rulla ut röda mattan för islam i Europa. Vi har varit ett kristet land, som sakta faktiskt övergått till att bli ett tämligen sekulärt sådant, och varför vi nu i rask takt istället ska bli ett islamiskt land är fullständigt obegripligt.

Gång på gång blir Lindbergs krampaktiga relativiserande fånigt:

"Naturligtvis har olika religioner olika uttryck. Frälsningsarméns sång har inte identisk betydelse som Hare Krishnas. Bön och meditation är inte riktigt samma sak. Och kallelser till gudstjänst ser olika ut. Men det som förenar är det heliga, den religiösa betydelsen."

Jag vågar lova att det skulle bli protester om Hare Krishnas ramsor skulle förkunnas över ett helt område genom högtalare, men då skulle Anders Lindberg inte brinna för frågan. Det är å andra sidan ingen slump att det är just islam som ställer sådana krav i en ständig kamp för att flytta fram gränserna. Ett stycke ser åtminstone jag som något av ett självmål:

"Att hitta rationella argument för att staten ska behandla religioner och människor olika är svårt."

Att hitta rationella argument för att vi i Sverige behöver böneutrop lär våra ännu svårare. Rationella argument mot varför islam inte bör få fritt spelrum i Europa är desto lättare att finna och det handlar inte om "hat". 

Eftersom böneutrop inte behövs praktiskt och tydligen inte ens är någon sorts religiöst krav, blir frågan varför man ändå arbetar för att dessa ska införas. Min egen gissning blir förstås att det som vanligt är en maktdemonstration, precis som de där gatubönerna. Tänk er att komma till ett främmande land och där kunna låta sin egen ideologi förmedlas i högtalare över hela nejden. Mycket tydligare kan en erövring inte uppvisas.




onsdag 28 mars 2018

Anke Van dermeersch (VB) om slöjförbud




Här kommer då ytterligare ett klipp från våra europeiska vänner, vilket främst beror på att jag just nu råkar ha tid att skapa dessa, och saknar tillräckligt relevanta texter i svenska medier att kommentera. Dagens inslag har dock ett par intressanta aspekter.

Till att börja med är det ännu en påminnelse om att det i de flesta europeiska parlament sitter partier som framför denna typ av hållningar. Dessutom är det intressant att Vlaams Belangs Anke Van dermeersch, här i det flamländska parlamentet, verkligen betonar att det i hennes fall inte handlar om alla symboler för "livsåskådning", utan just den islamiska slöjan för kvinnor. Själv skulle jag kanske snarare fokusera på plagget som en symbol för parallellsamhälle och erövring, men Van dermeersch är helt uppriktig i sitt fokus på jämställdhet.

Här handlar det om att det i flamländska offentliga skolor finns förbud mot livsåskådningssymboler, men att ett domstolsutslag verkar ge undantag från detta.







tisdag 27 mars 2018

Bland tomtar och flaggor





För inte alltför länge sedan ville Expressens Lars Lindström försvara det nedsättande uttrycket "tomte", ungefär som de som tycker de är fyndiga när de vill förklara att de gärna är "politiskt korrekta". Lindströms variant var förstås någonting i stil med att en tomte var en snäll figur, men det roliga i sammanhanget är att Lindström är den ende föraktade mediefigur jag känner till som genomgående har kallats just "tomte". Det var rentav en bloggläsare som tyckte att Expressens skribenter gick från relativt klartänkta som Anna Dahlberg, via några tämligen ordinära till "en tomte som Lars Lindström".

Hans "tomtighet" ligger inte bara i politisk korrekthet och bristfällig analysförmåga, utan också i en mycket märklig besatthet vid partiet SD. För det mesta brukar jag här inte ta upp hans texter, eftersom motargument riskerar att hamna på samma nivå som Lindströms alster. Vid hans text med rubriken "Elva saker som är värre än böneutrop och gatupsalmer" stod jag inför ett sådant dilemma. Å ena sidan visade han givetvis att han inte alls förstod frågan om islamiska maktdemonstrationer, men å andra sidan behövdes bara ett par meningar för att säga detta.

Nåväl, i dag ville jag ändå beröra hans senaste text, främst på grund av att den innehåller ett par vanliga argumentationslinjer, om än på en särskilt infantil nivå.

Rubriken "Du får inte sitta och tigga på gatan – men du får gå med nazistflagga" visar vilka två goda linjer som ska komma att kombineras. Det blir floskulöst och lite felaktigt redan från början:

"Demokratin är fast förankrad i vårt land och grumliga rasteorier har aldrig vunnit fotfäste. Demokrati är en fråga om människovärde. Så sa Olof Palme i ett jultal 1975. Julen 1975 känns ibland väldigt avlägsen. Nu skriver 2018 och i Sveriges riksdag har vi främlingsfientliga populister som vill att väljarna gör honnör, och vi har inkomstskillnader som aldrig varit större. Det är vi. Det är dem."


Jadå, självklart använder han verkligen "vi och dom" som ett argument. Att rasteorier aldrig fått fotfäste i vårt land är nonsens, då dessa under 1920-talet ansågs lika självklara som de paroller som gäller under 2010-talet. Som bekant var Sverige först med det berömda "Rasbiologiska institutet", och när Tyskland sedan tog tankegången ett steg längre ska amerikanska tjänstemän ha utbrustit "Tyskarna slår oss på vårt eget område".

Julen 1975 är avlägsen på många sätt. Där någonstans kom brytpunkten, då det fastställdes att det homogena Sverige skulle bli mångkulturellt och en faktisk massinvandring inleddes på allvar. Endast en "tomte" av Lindströms snitt kan tro att en samhällsdebatt 40 år senare skulle kunna se ut på samma sätt, när de flesta förutsättningar skakats i grunden. I själva verket tog det förvånansvärt lång tid innan "främlingsfientliga populister" fick plats i riksdagen, något som endast kan förklaras av den där svenska undfallenheten och auktoritetstron jag här ofta nämner. Det dröjde till 1990-talet innan någonting för etablissemanget förkastligt gjorde entré i riksdagen, och då i form av pajaspartiet Ny Demokrati, som möjligen kunde kallas populistiskt, men ursprungligen knappt var invandringskritiskt.

Lars Lindström avser här givetvis sitt älskade SD, men det skulle dröja till 2010 innan 5,7 procent av medborgarna vågade lägga sin röst på dem. På vilket sätt väljarna ska "göra honnör" för dessa sverigedemokrater förstår troligen endast Lindström själv, om det nu inte är en referens till något som bara de som följer partiet större delen av dygnet känner till.

Dessutom blir det alltid stort hyckleri när vänsterfigurer lyfter inkomstskillnader i dessa sammanhang, eftersom det är svårt att tänka sig en mer effektiv metod att omvandla en välfärdsstat till ett verkligt klassamhälle än att importera det som direkt blir en etnisk underklass. Det har liberalerna förstått och det är därför de vill ha detta inflöde.

Förljugenheten fortsätter oförtrutet:


"Vi har numera en flyktingpolitik som kallas orättfärdig av Europarådet och en socialdemokratisk finansminister som genom att proklamera att tiggeri inte 'kan accepteras i den svenska gatubilden' ger polisen grönt ljus att skrämma och köra nödställda människor ut ur staden."


Om vi börjar med Europarådet, så handlar det alltså om en organisation som inte ens har med EU att göra, även om inte det skulle ha varit mycket bättre. Där finns en position med namnet "kommissionär för mänskliga rättigheter", som innehas av en individ plockad direkt från den globale manipulatören George Soros stiftelse. Denne person menar att det finns brister i de åldersbedömningar som märkligt nog fortfarande är frivilliga, men som egentligen är nödvändiga när vårt land har lockat till sig en särskild ström av män som alla råkar sakna identitetshandlingar. Vad skulle han i sin roll annars säga? "Vi förstår att ni måste försöka upprätthålla någon form av reglerad invandring"? Dessutom gav han Sverige beröm för att vi uppnådde ett rekordstort inflöde 2015, med de där 163 000 asylsökande.


Kommissionären som anses 
tala för "Europa"


Självklart ska tiggeri inte accepteras i den svenska gatubilden, men en av aspekterna som Lindström inte förstår är att det också beror på att vi har varit tämligen överens om att staten ska erbjuda ett visst skydd, enligt det som brukar kallas för "det sociala kontraktet". Det är ett skäl till att tiggeri inte ska finnas på svenska gator. Den viktigaste aspekten han, och andra med denna inställning, bortser från, framgår av följande anekdot:

"Hör den medeltida tonen: de fattigaste kördes ut av vaktstyrkan, långt bortom stadens murar för att inte besvära köpmännen och det övriga borgerskapet. Och samma människor som ryar om att poliskåren inte hinner med sitt jobb tycker att det är en god idé att den ska ägna sig åt att skrämma utblottade människor."

Tydligen måste det påpekas ännu en gång: Detta är inte svenskar, inte ens medborgare, utan personer som reser till detta land just för att förhållandena här är gynnsamma för denna verksamhet.

Lindströms världsbild, eller vad man nu ska kalla det, delas inte av oss alla:

"Att tappa hoppet är ingen konst. Demokratiska länder som USA, Turkiet, Polen och Ungern styrs av allt mer auktoritära och maktfullkomliga ledare, som satsar hårt på att sortera och värdera människor. Och för den som vill tro att Sverige befinner sig i inbördeskrig är det lätt att hitta desinformation som styrker den folksagan."

USA slängs in bara för att det svenska etablissemanget ogillar Donald Trump, men i verkligheten är han knappast mer auktoritär än någon tidigare president och jag känner inte till några konstitutionella reformer som ska ha gett honom mer makt. Polen och Ungern, tillsammans med Tjeckien och Slovakien, motsätter sig EU:s migrantkvoter, men det är knappast samma sak som att "sortera och värdera människor". För övrigt är det helt normalt att ett land ger fler rättigheter till medborgare, "värderar människor", även om Sverige har lyckats nå situationen där rättigheter ges till personer som egentligen ska lämna landet.

Jag tror inte att Sverige befinner sig i inbördeskrig, men jag tror att vi snabbt närmar oss ett åtminstone lågintensivt sådant, där bilbränderna och skottlossningarna ger oss en föraning. Dessutom är min upplevelse, även om vi då snarare börjar närma oss känslor, att etablissemanget för en sorts krig mot den egna befolkningen. Politikerna står för den destruktiva politiken, medierna för att piska in budskapet att vår befolkning inte finns och ändå inte skulle ha något värde.

Det som vi nu kallar herr Lindströms världsbild är endast en ovanligt simpel version av ett budskap som ofta hörs:

"Gyllene tider råder för den politiska propaganda som inte har en enda lösning på verkliga samhällsproblem utan bara syftar till att dela in folket i vi och dem. En av de enklaste vägarna mot diktatur är att bygga upp intrycket av en nation i upplösning, ett kaos som bara en stark ledare kan röja upp i. Vi har läst om det i historieböckerna."


Visst, 1930-talet igen. I själva verket är en ännu effektivare väg att låta ett verkligt kaos breda ut sig, och Weimarrepubliken, som föregick Tredje riket, var inte ett välmående land. På sätt och vis finns en poäng, eftersom jag inte tror att dagens politiska elit varken vill eller kan agera med svenskarnas bästa i åtanke. Då har vi ändå inte sett ett verkligt kaos än.



"Men har julgranen brunnit?"


Det är alltid märkligt att just asylinvandringen anses vara ett så oerhört komplicerat problem att stoppandet av den skulle vara alltför enkelt. Man skulle också kunna tycka att det var utmärkt att åtminstone en politisk fråga, som påverkar många andra, har en enkel lösning. Att helt i onödan skapa "utmaningar" är ett mer förbluffande sätt att leda ett land.

Nästa stycke är fint, men egentligen obegripligt:

"Att skrika samhällskollaps och utse syndabockar som ska straffas och elimineras är den lates utväg. Utvecklingen av demokratin, försvaret och förstärkningen av människovärdet kräver hårt arbete."


Varför inte berätta om detta hårda arbete, särskilt då vi kan misstänka att Lars Lindström ser sig som en viktig spelare här? Hur ska människovärdet förstärkas? Vad innebär det ens? Hur ska demokratin utvecklas? Jag utgår givetvis från att Lindström inte tänker sig fler folkomröstningar, eller högre valdeltagande, utan bara tycker att det låter bra i största allmänhet.

Den som är bekant med Lindströms alster, tycker vid det här laget kanske att den vanliga utfyllnaden om hans vardagsbestyr och musiklyssnande saknas, men det kommer och jag inkluderar följande rader endast för att de är lite komiska:

"Jag går i uppförsbacken mot tunnelbanan, med axlarna uppdragna mot den kalla blåst som inte blåser, hoppas på det bästa och försöker att inte tänka alls."

Här ska vi nog föreställa oss att Lindström själv ständigt går i uppförsbacke, som en modig kämpe för någon sorts ideal, vilket är vad som gör passagen lite rolig. Att han dessutom ser till att få med det där om "kalla vindar" gör inte saken sämre och avslutningen är inte tråkig.

Vi fick tidigare höra att demokratin behövde utvecklas och vi serveras sedan någon sorts tanke på temat:

"Jag tänker: du får inte sitta och tigga på gatan – men du får gå med nazistflagga, och ansöker du om tillstånd får du polisbeskydd. Jag tänker på hur galet lätt det är att rösta bort demokratin i Sverige. Det tar 18 månader enligt en debattartikel i DN i går."


Det ena, tiggeriet, har inte riktigt med det andra, flaggor, att göra. Dessutom är flagghistorien en sanning med modifikation. En hakkorsflagga, liksom "romersk hälsning", skulle leda till anmälan om hets mot folkgrupp. Så småningom kom någon på att den flagga som Nordiska motståndsrörelsen använder innehåller "tyrrunan", och ytterligare någon liten revisor insåg att den använts av ett tyskt förband under andra världskriget. Alltså, menar man, bör redan förekomsten av den flaggan göra alla manifestationer av NMR olagliga.

Samtidigt är allt detta förstås trams, eftersom det är åsikterna man egentligen vill förbjuda, och NMR när som helst kan byta symbol om det skulle vara nödvändigt. Jag kan tycka att det är lite uppseendeväckande när medlemmar av Ung Vänster poserar med hammaren och skäran, men jag är inte förvånad och ser inte någon större poäng i att förbjuda symbolen.

När det handlar om tiggeri och flaggor är det "du", men det finns också en utveckling där Lindström inkluderar sig själv så att det blir "vi":

"Trots hoten från terrorism, trots oron för politisk instabilitet måste vi inse att världen har gjort enorma framsteg. Vi har besegrat sjukdomar, vi lever längre, fler flickor än någonsin får gå i skolan och den globala fattigdomen har halverats på några decennier. Människovärdet har stigit."


Jaha, det är så det fungerar, och då får vi väl tacka "er" för det. Lindströms text avslutas med lite filosofi, felaktig grammatik och som vanligt en musikreferens, men vi kan väl försöka inspireras av den sista raden:


"Vårt öde avgörs överallt och hela tiden, och bara lathet kan stoppa oss."




måndag 26 mars 2018

Den minskande tilliten




Aftonbladets politiske chef, den ökände Anders Lindberg, tar nu på sätt och vis vid där Lisa Magnusson dagen innan avslutade. I sin senaste text "Misstro blir arsenik för det öppna samhället" ska han komma att beröra en någorlunda intressant tankegång, men inleder genom att citera några rader ur en sång från 1970-talet:

" 'Och säger, vem i hela världen kan man lita på?' Svenska folkets svar på Hoola bandoola bands klassiska progglåt är just nu 'ingen'. Eller möjligen 'på Systembolaget'. Så kan man lite elakt läsa årets förtroendebarometer från Medieakademin och Sifo som kom i veckan."

Det är intressant, eftersom tilliten i ett samhälle faktiskt är en viktig tillgång och har varit det inte minst i Sverige. Frånvaron av en fungerande stat anses vara själva grunden till det vi brukar kalla "klankultur", där man i stället för en stat och myndigheter får sätta sin tillit till den större gruppen. I Sverige pågår alltså två parallella processer för att undergräva landet, där myndigheter och medier, som vi kommer till, själva lyckas rasera förtroendet, samtidigt som vi fyller på med människor där klankulturen är den naturliga formen för samhällsbygge.

Så kommer vi då till medierna och Lindbergs egen värld:

"Men om man vänder på steken är det faktiskt inte lika roligt. 35 procent, fler än var tredje svensk, är inte lika imponerade av Sveriges främsta mediekanal. Bara var sjunde, 14 procent, har stort förtroende för Aftonbladet och bara var tionde för Expressen. Kvällstidningarna slår dock Flashback och Twitter - men inte med så mycket."

Är någon förvånad, utanför dessa redaktioner? Det är helt och hållet samma mediers eget fel. Det förekommer både verkliga avslöjanden och riktiga reportage i dessa tidningar, men det överskuggas av en stor mängd nonsens och framför allt av vad som inte rapporteras. Om vi tar det typiska exemplet med brottslingars identitet, sticker Sverige faktiskt ut. I de utländska medier jag följer ger man utan omsvep detaljerade beskrivningar av både efterlysta och dömda. I Sverige har läsekretsen sedan länge skapat ett särskilt sätt att förstå nyheterna, där frånvaron av ett signalement betyder utländsk härkomst och en betoning av "svensk" vid terrorism och brott utomlands betyder att gärningsmannen just inte är det. Vid ett brott går medborgare gärna till bland annat Flashback, där det förvisso spekuleras vilt, men där friheten gör att en sanning ofta sipprar ut.

Lindberg inser någonstans vad utvecklingen innebär:

"Siffrorna är kanske inte någon chock, sedan många år hamnar kvällspress och politiska partier i strykklass. Men om man drar ut kurvorna blir det lite otäckt. 2008 låg både Sveriges television och Sveriges radio kring 75 procent. Nu ligger radion alltså på 65 och SVT på 58. För tio år sedan satt inte Sverigedemokraterna i riksdagen och ingen hade hört talas om Twitter, Facebook eller smarta telefoner."

Just det, i Sverige blev internet närmast en förutsättning för politiska förändringar, och det står Lindberg fritt att tycka att det är "otäckt". Plötsligt kunde exempelvis SD och dess sympatisörer själva föra ut sina åsikter, och det visade sig finnas en verklighet därute som inte rapporterades av äldre medier. Det är något oklart vad "stort förtroende" exakt innebär, men att över hälften har ett sådant för tämligen partiska SVT är lite förvånande. Tror alltså mer än varannan att de får en god bild av exempelvis amerikanska val genom SVT:s rapportering?

Därefter blir Lindbergs analys, som så ofta, lite märklig:

"Nya vanor verkar ha bidragit till lägre förtroende för medier inte bara i Sverige. Men om teknologi kan vara en del av förklaringen verkar polarisering vara en annan. Enligt förtroendebarometern följer nämligen förtroende för media människors politiska åsikter i allt högre grad."

Så tror jag inte att orsak och verkan ser ut. Förtroendet för medier följer politiska åsikter, eftersom de i olika grad gynnas av den dominerande rapporteringen. Den nya teknologin har gjort etablerad medias förvridning desto tydligare, då det plötsligt blev möjligt att ge en motbild. Det skapar i sin tur en polarisering i vårt förhållande till medier, och varifrån den politiska polariseringen kommer är lika lätt att se. Om sju partier gemensamt går ihop endast för att inte ge det åttonde inflytande ökar naturligtvis misstron. I Lindbergs nästa stycke ser det nästan ut som att han är på väg att medge detta:

"Ju längre till höger du är desto mindre förtroende har du för public service. Medan 82 procent av rödgröna väljare har förtroende för Sveriges radio så har bara 32 procent av sverigedemokraterna det."

Om vi bortser från tramset om att SD skulle befinna sig "längst till höger", är det knappast förvånande att en rödgrön person litar mer på medier som i hög grad bekräftar den egna världsbilden än en person vars världsbild genomgående nonchaleras eller hånas. Därefter närmar sig Lindberg faktiskt någonting intressant:

"Forskarna delar in befolkningen i 'höglitare', 'medellitare' och 'låglitare'. Sannolikheten för att du är höglitare ökar om du har universitetsutbildning, är äldre, jobbar och bor i en storstad. En typisk låglitare däremot har lägre utbildning, är yngre, kanske arbetslös eller sjuk och bor utanför storstäderna. Dessutom ökar sannolikheten för att du är sverigedemokrat. Medan tre av fyra liberaler är höglitare är inte ens fyrtio procent av Sverigedemokraterna det."

Självklart. En höginkomsttagare har i själva verkligheten, än så länge, mindre anledning att oroa sig för samhällsutvecklingen än en person som konfronteras med nedskärningar och allmänt förfall. En liberal kan inte bara lita på att den egna världsbilden ständigt bekräftas, utan har också obegränsat utrymme att uttrycka egna åsikter. Dessutom uppfattar denne liberal den destruktiva samhällsutvecklingen som oundviklig och närmast önskvärd. "Öppenhet" innebär för dessa människor frihet att resa och bejaka den egna livsstilen, och vad som sker i de etniska förorterna, eller på landsbygden, blir lika irrelevant som vad som sker i favelorna är för en välbärgad brasilianare.

Det blir sedan dags att fundera på vad denna utveckling kan komma att innebära politiskt. Det blir förenklat, lite dumt och den där idiotiska bilden av tågen som slutat gå dyker upp, men där kan också finnas en poäng:

"Kanske har vi läst den politiska kartan fel. Valet i höst kanske varken kommer att stå mellan höger och vänster eller vara en kulturkamp mellan frihetliga och auktoritära värden. Tänk om det för många i stället egentligen handlar om tillit till samhället? Om ett centrum där vi litar på varandra, tror på det som står i tidningen och känner oss delaktiga i utvecklingen mot en periferi där man har lämnats efter när tåget gick."

Det hänger ihop, Anders. Vänster och höger, alltså skattenivåer och välfärd, har sin betydelse, men vi som kallas "högerextremister" tror att inte minst asylinvandringens konsekvenser gör dessa aspekter mindre betydelsefulla. Allteftersom "mångkulturens" konsekvenser blir allt mer kännbara för de som inte är så upplysta att de känner sig "delaktiga i utvecklingen", blir naturligtvis "frihetliga värden" allt mindre relevanta och rentav förkastliga. För att uttrycka det grövre: En stor heterogen och delvis islamiserad befolkning kräver ett allt mer auktoritärt styre för att alls fungera. Den som tvivlar kan ju betrakta vad som skedde när riktiga diktaturer föll i våra asylanters huvudsakliga ursprungsländer, som Irak, Afghanistan och Somalia.

Om vi istället fokuserar på europeiska förhållanden, kommer "frihetliga värden" att bli irrelevanta om inte basala samhällsfunktioner fungerar. Få kommer att säga att "visserligen vågar vi oss inte ut längre, och skolor, sjukvård och äldreomsorg levererar inte längre, men vi har åtminstone val vart fjärde år". Vad jag vill ha sagt är alltså att "tillit" kan vara en faktor vid kommande val, men den är tätt sammankopplad med "kulturkampen". Festligt nog nämner Lindberg senare att "tågen inte går i tid", kanske det närmaste hans kretsar än så länge kommer en kollaps, och om Benito Mussolini brukade sägas just att tågen plötsligt började gå i tid.

Jag tror att Anders Lindberg har missat en aspekt av den där tilliten:

"Om vi inte litar på politiker, medier och våra grannar öppnas en avgrund där krav på starka ledare och auktoritära idéer lättare kan få fäste."

Politiker har i alla tider ansetts vara något av hycklare och fifflare, men det som vi har sett i Europa de senaste decennierna, och där tar Sverige priset, är politikernas bekämpande av de egna folken och nationerna, där politiker som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt kan håna de egna länderna och tämligen öppet arbeta för ett folkutbyte. Jag kan spontant inte påminna mig om någon politiker under något tidigare århundrade, hur korrumperad den än var, som agerade på detta sätt och dessutom tilläts göra det.

Den hunsade och auktoritetsbundne svensken har hittills inte gjort mycket till motstånd, men det pågående folkutbytet kommer att få så pass konkreta följder att reaktionerna kommer att bli allt mer högljudda. Det är lite mer än försenade tåg som kommer att sätta fart på den utveckling Lindberg befarar. Visst kommer både tillit och kulturkamp bli faktorer i det kommande valet, men valet i sig kommer inte innebära någon revolution. Det som sker efteråt blir desto intressantare, och den misstron kan, snarare än arsenik, komma att bli motgiftet.





söndag 25 mars 2018

Marine Le Pen deklarerar byte av partinamn


Frågan om ett eventuellt byte av partinamn har diskuterats under en längre tid, men vid den senaste partikongressen i Lille föreslog Marine Le Pen officiellt ett nytt namn. Tanken är förstås att frigöra sig från det nu snart 50-åriga arvet och göra partiet attraktivt för väljare som vid något tillfälle bestämt sig för att aldrig stödja just detta namn. 

Bland de hårdaste kritikerna av ett sådant byte återfinns naturligtvis grundaren Jean-Marie Le Pen, som menar att många har offrat mycket i detta partis namn, "under denna flagga". Marine Le Pen är dock i högre grad politiker och mer benägen att se till rent valtaktiska fördelar. Det nya namnet, som ska godkännas av medlemmarna, föreslås bli "Rassemblement National" (Nationell Samling).







Det har den senaste tiden blivit, förutom låg aktivitet generellt, en osedvanligt hög andel av dessa videor. Det finns ett par skäl till detta, men jag hoppas att åtminstone den grupp följare som särskilt vill se dessa uppskattar dem.





lördag 24 mars 2018

Lisa Magnusson försöker håna dissidenter



DN innebär sannolikt mer prestige än Metro,
men ett byte påverkar inte skribentens förmåga.


I går skrev Lisa Magnusson, numera på Dagens Nyheter, vilket i branschen troligen ses som "högre" än åtminstone Metro, om hur "Den som hatar medierna har inte 'genomskådat' någonting". Hennes text är egentligen tämligen ointressant, även om det är lite intressant hur stor tid just DN:s medarbetare lägger på att försvara etablerad media i största allmänhet. Mest tragikomisk av dem alla är kanske journalisten Niklas Orrenius, som på fullt allvar berättade om hur högt i tak det var på DN och i ett tidigare, och än mer bisarrt, inlägg om hur fantastisk hans egen chef Peter Wolodarski är.



Ännu en DN-medarbetare som orädd 
kommenterar den egna arbetsplatsen.


På Twitter raljerades det naturligtvis relativt friskt kring dessa närmast nordkoreanska utrop av hängivenhet, men Orrenius upplevelse var troligen, möjligen bortsett från hyllandet av chefen, alldeles äkta. Någon sammanfattade det hela lakoniskt som att "Sveriges mest politiskt korrekte journalist" inte hade några problem med takhöjden på DN. Ingen har någonsin trott att det är svårt att få igenom alster om mångkulturens förträfflighet, asylinvandringens välsignelse eller islams naturliga plats i vårt land, och allra minst på DN.

Faktum är att det verkar vara en märklig och obehaglig arbetsplats, och den där takhöjden verkar vara betydligt högre på exempelvis Expressen. Vi minns alla deras hembesök hos personer som vågat yttra sig på misshagliga fora, men tidningens ledarsida bjuder trots allt ofta på en mer systemkritisk hållning än DN:s, vilket i och för sig kan sägas om de flestas. På Twitter blockar Wolodarski direkt den som ställer en kritisk fråga, medan den i övrigt avskydde Thomas Mattsson rentav ger sig in i debatter där, om än på ett mycket undvikande och lömskt sätt.



Två gånger har jag kommunicerat med Peter Wolodarski. Första gången för
att påpeka ett grammatiskt fel, vilket korrigerades utan något tack, men när
jag långt senare ställde en kritisk fråga blev reaktionen hans vanliga.




På DN:s ledarsida skriver Lisa Magnusson då att:
"Det finns de som tar varje tillfälle att spotta på pressen. Som är säkra på att det finns en konspiration, en maktens sammansvärjning, bakom varje publicistiskt beslut."

Själv har jag överhuvudtaget svårt för konspirationer, främst på grund av att det alltid är besvärligt att samla en större grupp människor kring ett gemensamt projekt, särskilt om det dessutom ska ske i det fördolda. Jag kan ha fel och är kanske helt enkelt naiv. Dock ser resultatet i praktiken ut som att det finns en sådan agenda, så en eventuell sammansvärjning blir kanske mindre relevant. Redan det faktum att den är så välkänd att jag inte ens behöver nämna vad som betonas, vad som förtigs och vad som förvrids, visar att det finns ett tydligt problem. Systemmedia ska bekämpas för att de ljuger och att deras lögner påverkar verkligheten.

Lisa Magnusson fortsätter, inte alldeles initierat:

"Foliehattar, brukade de kallas. Nu kallas de 'alternativa': De är alternativ höger eller alt-right, de läser alternativa medier, presenterar alternativa sanningar. Några av dem har startat Alternativ för Sverige."

Observera hur hon här blandar ihop ett antal begrepp och fenomen, bara för att hon kan koppla dem till ordet "alternativ". Med tanke på Magnussons nivå kan det mycket väl vara omedvetet. "Foliehatt" är egentligen ett lite festligt uttryck, där bärandet av en faktisk sådan, så vitt jag förstår, har gjorts för att skärma av tankar från att bli lästa av någon makt eller rentav av utomjordingar. Uttrycket används fortfarande, av samma vänster som tror att "troll" på internet betyder någon som har avvikande åsikter, men betyder egentligen alltså avsevärt mer exotiska teorier än att medierna ljuger om exempelvis asylinvandringens konsekvenser.

Politiska begrepp som "alt-right" och Alternativ för Sverige, som inte ens har med varandra att göra, betyder förstås att de ska utgöra politiska alternativ.

I inte minst Sverige kom det att bli helt nödvändigt att läsa alternativa medier, men inte nödvändigtvis som den enda källan. Lisa Magnusson vill här utmåla en sorts bubbla, där allting görs i det alternativas namn, men så tror jag att ytterst få systemkritiker fungerar och jag är inte säker på att det ens är möjligt att på det sättet fjärma sig från den påbjudna kommunikationen. Många av dem som vi kan kalla för "våra motståndare" eller "systemanhängare" beter sig dock exakt på detta sätt, där man gör allt för att få leva i den där bubblan. Att läsa och länka till alternativa medier anses utgöra en synd i närmast religiös bemärkelse, och på Twitter blockerar man systematiskt varje kritiker.

Därefter följer Magnussons på sätt och vis intressantaste avsnitt, även om retoriken har hörts många gånger förut, och hon själv antagligen hör den var och varannan dag vid kaffemaskinen. Hon medger att det finns en poäng i talet om en agenda bland medierna, men lägger sedan till varför:

"Finns det exempelvis en politisk slagsida inom medierna? Ja. Det beror på att journalistik utgår från humanistiska värden, och att de flesta som sökt sig till yrket därför också är vänner av den liberala demokratin."

Just ordet "humanistisk" är roligt, eftersom det är ett av de innehållslösa uttryck som används för att försvara rent politiska ställningstaganden, ungefär som när det sägs finnas "anständiga" partier. När jag vid något tillfälle sade till Niklas Orrenius vad jag tyckte om att hans kollegor Björn Wiman och Kristina Lindquist satt på DN:s kultursida och hetsade mot yttrandefrihet, innehöll hans nonenssvar just att de var "humanister".

Efter några stycken av typiskt DN-snitt om vilket strålande arbete den egna tidningen gör, kommer vi till en annan tämligen vanlig vinkel:

"De 'alternativa' lever på den fria pressens existens. Deras egen tillvaro handlar om att upprört reagera på det journalister gör. Med få undantag presterar de 'alternativa medierna' ingen egen journalistik, och när de gör det är det sällan de ens försöker vara objektiva och sakliga."

Här visar Lisa Magnusson hur lite hon faktiskt förstår av frågan. Festligt nog är påståendet om vad alternativ media sysslar med alldeles sant när det gäller denna sida, där jag som bekant huvudsakligen just bemöter det opinionsskribenter i etablerade medier skriver, men så kallar jag den inte heller någonting mer storslaget än "blogg". Samtidigt arbetar jag dock på Nya Tider, där vi verkligen ser till att skildra egna historier, som baseras på inkomna tips och alldeles egna efterforskningar och intervjuer.

Det som främst skiljer Nya Tider från exempelvis DN är inte arbetssätt eller storslagna principer, utan resurser. Själv tycker jag, och det har jag även hört från många läsare, att det vi lyckas leverera varje vecka håller en häpnadsväckande hög nivå, inte minst med tanke på just de blygsamma resurserna. DN har miljarder från Bonnier-koncernen i ryggen, men känner sig ändå nödgade att fabricera historier om brandmän från Boden och anställa Lisa Magnusson som ledarskribent. Aftonbladet, också utgiven av en stor koncern, har som främsta opinionskort hittat Anders Lindberg, och skapade tillsammans med övriga figurer Sveriges sämsta opinionssida, vilket inte vill säga lite.

Svenska Dagbladet, som till stor del lär läsas av vad vi kan kalla "gammelmoderater", har nyligen anställt Bilan Osman, av alla människor, som opinionsskribent. Uppenbarligen togs hon inte upp av SvD på grund av professionella kvaliteter, eftersom alla som frågade hur de tänkte, och då tog upp vissa av hennes ställningstaganden, avfärdades med hänvisningar till hennes kön och etnicitet. När personer på Twitter då påpekade att knappast någon hade nämnt dessa aspekter innan tidningen själv gjorde det, hävdade SvD:s "Social Media Manager" Hanna Österberg att hon redan rensat bland kommentarerna, vilket inte är tekniskt möjligt på Twitter. Efter denna lögn meddelade hon att det var dags att ta helg:






Frågan figurer som Magnusson och den mer verklige journalisten Niklas Orrenius borde ställa sig är snarare varför alternativa medier uppenbarligen attraherar och av många ses som oumbärliga. De traditionella mediernas opinionstexter, där vi kan inkludera det som sprids på "kultursidorna", behövs knappast, men det görs också riktig journalistik. Då är det ju tråkigt att de använder miljarderna för att i så hög grad förvrida verkligheten att människor mer eller mindre ideellt ställer upp för att skapa alternativ.

För övrigt tycker jag inte att min egen text här, som ni nu läser, är ett under av visdom och stilistik, men då ska man betänka att jag å andra sidan inte får betalt eller kallar mina små funderingar för "ledarartiklar".




fredag 23 mars 2018

Gilles Lebreton (FN) om hur EU pressas av patriotiska framgångar






Gilles Lebreton, professor i juridik och en av Front Nationals ledamöter i Europaparlamentet, beskriver i sitt senaste videomeddelande hur framgångar för patriotiska partier i Europa kommer att påverka EU. Precis som han nämner, är Italien det senaste exemplet på hur dessa krafter växer, vilket de också nyligen har gjort i exempelvis Tyskland. Dessutom bekämpar den så kallade Viségrad-gruppen, bestående av Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien, sedan länge EU:s försök att fylla dem med sina migrantkvoter.

Vi ska också komma ihåg att Gilles Lebreton är långt ifrån den enda ledamot som strider mot det nuvarande EU-systemet inifrån.








lördag 3 mars 2018

Jean-Marie Le Pen återigen i blickfånget





Den 28 februari släpptes officiellt den första delen av Jean-Marie Le Pens memoarer, som avhandlar åren mellan födelsen 1928 och bildandet av Front National 1972. Jag har förstås beställt den, men en trevlig bieffekt av publiceringen är att han de senaste dagarna varit inbjuden till en mängd olika radio- och tv-studior.

Varje intervjuare har fastnat för sina egna bitar, och denne programledare fokuserar av någon anledning på att Daniel Cohn-Bendit, i dag ledamot i Europaparlamentet för De Gröna, inte nämns i samband med protesterna 1968. Möjligen tycker han att det är spännande för att Le Pen attackerades av denne i Europaparlamentet, vilket ledde till en konfrontation för några år sedan.

Desto mer intressant, ur min synvinkel, är att författaren Renaud Camus och hans begrepp "Det stora utbytet" dyker upp. För något år sedan fick jag Camus att skriva en artikel i Nya Tider, just under rubriken "Folkutbytet och det tragiska fallet Sverige".







söndag 25 februari 2018

Annie Lööf och konsten att inte säga någonting




I går intervjuades Annie Lööf (C) av Sveriges Radios "Ekot". Som vanligt bjöds vi på ett aldrig sinande ordflöde som innehöll desto mindre substans. På sätt och vis är det fascinerande hur någon kan lägga ut texten om framtida regeringssamarbete i minut efter minut och ändå undvika varje besked, men det är som bekant just Lööfs specialitet. Intervjun kom också att beröra migrationspolitik och klimat, och intervjuaren förtjänar en liten stjärna för att hon faktiskt ställer kritiska frågor och konfronterar det rena svamlet.

Jag har klippt bort en del, men sparat ett litet avsnitt i utläggningen om klimat och flyg, av ett speciellt skäl. Vänsterliberaler kan säkert acceptera nonsenssvar om migration och framtida regeringskonstellationer, men det borde reta dem desto mer att få höra precis samma hantering av den lite finare klimatfrågan.






Centerpartiet har nu något av en nyckelroll, eftersom det är partiet i "Alliansen" som inte alls verkar bry sig om vilken statsminister man stöder. Det är alltså intervjuns intressantaste område, men låt oss börja med migrationspolitiken.

Föga förvånande gäller den enda kritik Lööf vågar lyfta mot Moderaternas migrationspolitik "tonläget", något som alltid är viktigast i svensk diskussion. Att tala om negativa konsekvenser av asylinvandringen är inte att "dra alla invandrare över en kam". Den enskilde invandraren har inget ansvar för vad den andre gör, men om vi ska diskutera samhällsfrågor måste man titta på helheten.

När Lööf ska låta munnen gå kring migrationspolitik blir det gärna särskilt floskulöst. Därför förvånar det inte att hon menar att asylinvandringen är ett svar på "kompetensbrist", trots att många som kommer saknar all kompetens. Det är inte heller särskilt rationellt att släppa in vem som helst och hoppas på att åtminstone några är läkare eller sjuksköterskor. Inte ens när Lööf på sitt sätt har en poäng, kan hon låta bli just floskler:

"Krig slutar ju inte i världen för att Sverige sätter ett asyltak."

Detta är ett mycket vanligt grepp bland asylvurmare, där man gör allt för att låtsas som att strömmen söker sig till just Sverige för att det råder fullt krig på hemmaplan. Jag förde själv en kort och meningslös diskussion med en vänstermänniska på Twitter, där jag snart fick dra mig ur eftersom allt bemöttes med "jag känner inte till någon som vill att människor måste fly från krig" när jag talade om asylaktivister och deras fokus på att maximera inflödet till Sverige. I verkligheten räcker det att titta på den där specialströmmen av afghanska män, som alldeles uppenbarligen lockades av Sveriges signaler, då situationen i Afghanistan, för att inte tala om i Iran, inte var särskilt besvärlig just 2014 för att sedan explodera 2015.

Poängen Lööf istället hade kunnat nöja sig med, är att det är svårt att på förhand fastställa ett tak, eftersom man ska pröva varje ansökan individuellt. Å andra sidan var det nu länge sedan asylrätten fungerade som den ursprungligen var tänkt, alltså inte som ett sätt att möjliggöra rena folkvandringar, utan att ge skydd åt enskilda individer som förföljdes av sin stat. En journalist i Uzbekistan, en oppositionspolitiker i Venezuela, men inte plötsligt 35 000 afghanska män som har hört talas om landet där man kan ljuga sig till uppehållstillstånd. Själv vill jag se att vi helt släpper asylrätten, möjligen med undantag för ett tiotal handplockade individer, men dit lär jag inte få Lööf.

Hon lyfter också den där specialströmmen, som helt obegripligt har blivit den mest omhuldade gruppen. Afghanska män har det knappast svårast i världen eller ens i de egna hemländerna. Att de dessutom ofta har ljugit i hopp om uppehållstillstånd gör inte saken mer behjärtansvärd. Lööf använder också den där förljugna retoriken som afghanaktivisterna tar till:

"Väldigt många minderåriga som har drabbats av långa handläggningstider hösten 2015 och som bör få en förnyad prövning."

Så många märkligheter i en enda liten mening. Varför ska de få en förnyad prövning? Vad har förändrats? Att handläggningstiderna blev särskilt långa hösten 2015 var ingen tillfällighet, utan ett resultat av just den "naivitet" som politiker av Lööfs snitt uppvisar. Jag minns den perioden, och vecka efter vecka påpekade insatta invandringskritiker att det varje dag kom över 1 000 asylsökande, utan någon som helst reaktion från dessa "anständiga".

Det är också fult att tala om hur de afghanska männen drabbas av Sveriges omänsklighet. Landets naivitet lockade hit dem, de chansade, och borde alla ha utvisats för länge sedan. Självklart fyller Lööf på med att man "leker med de ensamkommande ungdomarnas förhoppningar". I den mån det sker, ligger ansvaret för eventuella förhoppningar hos våra styrande och inte minst asylaktivister, även om jag samtidigt tror att de afghanska männen är lite mer cyniska än så, och snarare lär ha blivit förvånade över hur välvilligt deras lögner togs emot.




Det är bara att titta på hur deras främsta talespersoner, Amir Nabizadeh och Fatemeh Khavari, agerar. De ljuger och ljuger, blir ständigt påkomna, och fortsätter som om ingenting hade hänt. De lär framför allt vara förbluffade över de svenskar som rycker in för att försvara dem i exakt varje läge. Man kan bara föreställa sig hur ljudligt Amir och hans familj måste ha skrattat i Iran när han besökte dem, efter att ha fått det där uppehållstillståndet. När semestern var över fortsatte han glatt att twittra om "skyddsskäl" och "mänskliga rättigheter", vilket renderade lika många hjärtan som vanligt.

Lööfs svar om det kanske viktigaste i detta läge, hur man ska förhålla sig till regeringens bisarra förslag om amnesti för 9 000 av dessa "ensamkommande", undviks i vanlig ordning av en ordflod utan något som helst innehåll. Faktum är att det är värt att se det i text:

"Vi har ju aldrig lovat att rösta igenom ogenomtänkta förslag i riksdagen. Däremot har vi lovat att göra det bästa vi kan för att se till att få en så rättssäker och förutsägbar lagstiftning som möjligt. I de kontakter vi har haft med regeringen under de här månaderna, har vi varit tydliga med vad som är viktigt."

Va? Så hur ska ni alltså rösta? Nej, det går förstås inte att svara på. Intervjuaren försöker och Lööf fortsätter att prata, men klokare blir vi inte.

Efter migrationsavsnittet kommer vi så till det utlovade exemplet på hur Lööf hanterar frågor om miljöpolitik, det som numera vanligen handlar om "klimatet". Observera hur hon alltså tacklar även denna fråga på samma sätt som allt annat, där det viktiga är att själva ordflödet aldrig avstannar.

Jag har försökt få svar från olika personer ur både Centerpartiet och Liberalerna om hur de tänker sig att få en majoritet, men det enda tydliga svaret har varit att de inte ska samarbeta med SD, precis som Annie Lööf i detta inslag. Visst, men därmed blir ju problemet inte mindre. Följdfrågor på det bemöts alltid med någon harang om att det inte är något fel på svaret "bara för att ni ogillar det". Lööfs svävande bortförklaringar är som vanligt i en helt egen dimension, och eftersom vi inte får vettiga besked får vi göra någon sorts kvalificerad gissning.

Sannolikt räknar Moderaterna med stöd av SD, vilket i verkligheten är den enda möjligheten för dem att faktiskt regera. Det är inte heller omöjligt att Centern finner sig i detta, men om vi ska tolka deras signaler kan de lika gärna sätta sig i en socialdemokratisk regering.

Även Centerpartiets migrationspolitik blir rent poserande och ett hyckleri. Helst skulle de vilja kombinera en omfattande asylinvandring med minimalt mottagande och välfärd, men Moderaterna ser inte ut att vilja gå tillbaka till Reinfeldts linje och Socialdemokraterna lär inte driva igenom Centerpartiets nyliberalism. För oss lite enklare människor är det tråkigt när politiken i så hög grad blir spel och taktiserande, men om man endast bryr sig om valresultatet är det sannolikt rationellt att inte avisera beroende av SD på förhand. Vad vi kan hoppas på, och som blir lite roligt, är att Annie Lööf i längden kommer att förlora vid varje scenario. En svekdebatt kommer att uppstå bland centerväljare oavsett om hon till slut ingår i en SD-stödd regering eller ger Stefan Löfven ytterligare fyra år, men den där ministerposten kanske är värd några förrådda väljare. Å andra sidan får den som lägger sin röst på Centern faktiskt skylla sig själv.