lördag 22 juli 2017

Mer nonsens om den afghanska strömmen




Staffan Heimerson är den gamle världsreportern som numera skriver krönikor i Aftonbladet och alltid lyckas hamna märkligt fel. I dag vill han säga något om åldersbestämningarna av gruppen som emellanåt fortfarande kallas "ensamkommande flyktingbarn", alltså huvudsakligen afghanska män, och endast den där grövsta referensen räcker till. Han utgår från den franska politikern Simone Weil, som nyligen avled:

"Men Simone överlevde förintelsen. Simone var 17 år gammal. Som barn skulle hon i Auschwitz rutinmässigt slaktas genast efter ankomsten. En medfånge viskade: 'Säg att du är 18.' Simone följde rådet. Därmed sorterades hon åt sidan för slavarbete, fick ett nummer intatuerat på överarmen och skulle sedan enligt nazistyrets manual arbeta tills hon dog av svält och utmattning."

Ni förstår vart han vill komma, och det gör han snart:

"Ställer vi upp på tanken att det är schyst att ensamkommande barn - dem sverigedemokrater kallar skäggpojkar - kanske friserar sin ålder en aning för att slinka genom vårt moderniserade Auschwitz (Migrationsverkets) nålsöga?"

Denna passage är alldeles häpnadsväckande, och genom användandet av just Auschwitz stöter han sannolikt bort även många asylvurmare. Vi minns hur Åsa Romson fick kritik för att ha jämfört Medelhavet med detta läger. Till att börja med blev man deporterad till Auschwitz, medan de afghanska unga männen gör en hel del för att ta sig till Sverige och Migrationsverket. Nu tillhör Heimerson antagligen de som tror att alla personer som måste återvända till Afghanistan skickas till döden, men Migrationsverket ska inte avgöra liv eller död, utan huruvida någon har asylskäl. Det har dessa afghaner inte, vilket är själva skälet till att åldern blir viktig. För övrigt är uttrycket inte "skäggpojkar", utan "skäggbarn", men Heimerson stavar å andra sidan fel till och med på Simone Weils efternamn.





Förljugenheten fortsätter:

"Självklart ställer vi upp. En statsminister, Reinfeldt, gjorde den varma formuleringen: 'Vi måste öppna våra hjärtan.' Efterträdaren Löfven yttrade för mindre än två år sedan: 'Mitt Europa bygger inte murar.' Det var som om de insåg att för pojkarna gäller samma sak som för Simone Veil: liv eller död."

Nej, det handlar om huruvida de ska få bättre standard och framtidsmöjligheter, både för sig själva och sina anhöriga. Observera att han i sin arrogans rentav använder ordet "insåg" om denna lögn. Att kalla Reinfeldts cyniska försök att positionera sig inför nästa karriärsteg för "varmt" vittnar också om en oerhörd naivitet. Som så många andra på denna sida, är det inflödets maximering i rena siffror som räknas för Heimerson:

"Sverige tog 2015 emot 163 000 personer. I moralisk självbelåtenhet dunkade vi oss i ryggen. Under hösten gjordes en politisk helomvändning. Den ansvarige ministern Morgan Andersson sa att vi bara skulle klara av 60 000 per år."

Möjligen dunkade några offentliga posörer, av typen Malena Ernman, sig själva i ryggen, men för de allra flesta var det uppenbart att denna volym var helt ohållbar, till och med för de flesta av våra politiker. Det är också 60 000 per år, om än i långsammare takt. När själva åldersbedömningarna ska kommenteras, blir det dumt på riktigt:

"Läkarna trampar ut på ett vetenskapligt gungfly: har barnen, som träd, årsringar? Snacka om hokus- pokus."

Nej, det är inte "hokus-pokus", utan just ett vetenskapligt sätt att uppskatta en sannolik ålder. Visar en sådan undersökning en trolig ålder av, säg, 21 år, är personen knappast ett barn. Dessutom har det hittills fungerat så att dessa bedömningar har gjorts där personal redan tror att personen ifråga är betydligt äldre än 18 år, varpå det sedan är frivilligt att försöka visa en lägre ålder. Tydligen tyckte Heimerson att "årsringar" var så briljant att han upprepar det i textens avslutning.

Han är uppenbarligen lite förtjust i ovidkommande historiska referenser, för sedan kommer ett helt irrelevant avsnitt:

"Ur sociala, humanitära, juridiska och kvasivetenskapliga aspekter har åldersbestämningarna likheter med statens tvångssteriliseringsprogram. De som steriliserades under åren 1934-41 karakteriserades som psykiskt sjuka, utvecklingsstörda och personer med fysisk funktionsnedsättning samt så kallade asociala, framför allt kvinnor - många unga och från socialt utsatta grupper - på ganska godtyckliga grunder, exempelvis för att en läkare bedömde dem som promiskuösa eller som tattare. Syftet var också rashygien, folkhälsa, ekonomiska besparingar och kontroll av asociala. Denna praxis nådde sin kulmen i mitten av 1940-talet."

Jag antar att parallellen här ska vara att läkare gör bedömningar, men i övrigt finns inga större likheter. För att göra positioneringen komplett, bjuds vi också på det där resonemanget om hur framtiden ska döma oss:

"Vad tycker vi 70 år senare om tvångssteriliseringspolitiken? Just det. Vi skäms!
Ska vi också nu behöva 70 år innan vi skäms för övergrepp i statens namn?"

För dessa människor är alltså en bedömning av en asylsökandes historia ett "övergrepp", eftersom vi borde acceptera alla lögner rakt av om vi ska vara humana. I verkligheten kommer nog kommande generationer knappast att hylla de som drev på för ett maximalt inflöde.




fredag 21 juli 2017

En mycket fin konversation


Om detta replikskifte har jag inte mycket att säga, men jag vill ändå dela det, om inte annat för all den humor det rymmer. Kanske berättar det också ytterligare något om hur posörerna i etablissemanget fungerar, samt ser på sig själva och andra.










torsdag 20 juli 2017

Lisa Magnusson om förtryck




Gratistidningen Metro har bland de uslaste krönikörerna i det svenska medielandskapet, vilket inte vill säga lite, och kan därmed nästan konkurrera med Aftonbladets ledarsida. Av någon anledning har Dagens Nyheter, som är enormt agendastyrd, men samtidigt gör anspråk på en viss kvalitet, plockat upp Lisa Magnusson från just Metro.

Under rubriken "En sport utan vinnare" vill hon ungefär säga att de som kritiserar mångkulturella fenomen är av samma skrot och korn som de som vill upprätthålla dem, men texten blir naturligtvis inte särskilt genial och bjuder som så ofta på rena felaktigheter. Inledningen är alldeles korrekt:

"Något av det sorgligaste med svensk vänster är att den är så besatt av förtryck, samtidigt som den förstår så väldigt lite om vad förtryck är. Inte sällan blir dess företrädare direkt aggressiva av de mest självklara påpekanden, som att någon som är förtryckt även kan vara en förtryckare själv."

Det beror på att de inte är intresserade av verkligt förtryck, utan av sådant som är populärt inom amerikansk identitetsvänster. Vi talar här alltså om det som jag brukar kalla nyvänstern, som har ett orimligt fokus på etnicitet, kön och sexuell läggning. Det är därför som de får problem när det visar sig att kvinnor i förorten förtrycks av religion eller kultur. De har vant sig vid att se exempelvis alla muslimer som offer, och eftersom etniskt ursprung för nyvänstern trumfar alla andra aspekter, blir det logiskt att bortse från en hel del förtryck. Det är sannolikt detta som Lisa Magnusson vill beröra, men hon förstår inte riktigt frågan:

"Hederskultur kallas detta, fastän det snarare är fråga om skamkultur. Och den upprätthålls av både män och kvinnor. Psykologin bakom är egentligen rätt enkel: Hedern blir ett sätt för dem att skaffa sig status i en tillvaro där de annars inte har mycket att skryta med."

Nej, så fungerar det inte. Hedern är en del av kulturen redan i hemlandet och har ingenting med en lägre status i det nya landet att göra. Tanken är att man inte är så mycket individ som en del av kollektivet, släkten och klanen, och där är det viktigt att kvinnorna sköter sig så att hela gruppen inte hamnar i vanära. Märkligt nog verkar det dock inte ge klanen någon vanära av att någon sitter i fängelse för att ha dödat sin egen dotter. För övrigt tycker jag att försöken att etablera "skamkultur" som ett nytt ord är fåniga, eftersom det faktiskt handlar lika mycket om "heder", om än inte på det sätt som européer tänker sig den, som om förebyggandet av skam.

Det blir sedan dags för något av en självklarhet, även om den i praktiken är meningslös:

"Så är det inte heller diverse mångfaldsprojekt i utanförskapsområdena som bäst bryter segregationen, utan sann integration: lika möjligheter, hand i hand med samma krav som ställs på alla andra svenskar."

Så ska det vara och är det egentligen redan på många sätt. Både att hota och slå är olagligt, liksom att mörda sina släktingar. Samma möjligheter finns faktiskt också, även om jag förstår att man har ett visst handikapp om man exempelvis inte behärskar språket lika väl som infödda. Dock är integrationspolitik, för att inte tala om "mångfaldsprojekt", naturligtvis meningslös, eftersom den rena volymen är större än vad som går att absorbera på ett rimligt sätt. Det kulturella avståndet gör inte saken bättre, och inget land i Europa har lyckats integrera muslimska grupper. Så kommer vi då till själva ärendet, som handlar om att alla "utövar samma sport":

"Vänstern är dessvärre inte ensam om att vara förvirrad vad gäller förtryck. För vad ska man kalla det när företrädare för den slirigare delen av högern framhåller slöjan i sig som ett problem? När de vägrar erkänna att kvinnor som säger sig frivilligt bära slöja ens skulle kunna ha ett eget huvud att tänka med, och en egen vilja?"

Slöjan i sig är egentligen inte problemet, bortsett från det obehag den väcker hos oss européer. Problemet är tankarna bakom, som får kvinnan att bära den, eller någon annan att se till att hon gör det. Vi vet att många bär den frivilligt, men det är inte mycket sundare, eftersom det blir ett mycket iögonfallande sätt att visa sin motvilja mot det omgivande samhället och värdfolket. Det är inte slöjan som ska av, utan personerna som ska ut. Lisa Magnusson avslutar med ett vanligt, och tämligen naivt, resonemang:

"Högerkrafterna som vill förbjuda slöjan spelar inte i samma lag som de extremister som gör slöjan till ett tvång. Men de utövar definitivt samma sport: nämligen den som går ut på att andra ska bestämma hur mycket eller lite kvinnor ska visa av sina kroppar. Och i publiken står vänstern och ropar rasist."

Totalt trams. Frågan handlar inte om kvinnors kroppar, utan om i vilken mån vi vill att en fientlig ideologi ska få visa upp sig och propagera. Europeiska kvinnor täcker sig ofta väl på vintern, utan att behöva förfalla till islamiska attribut. Att vänstern sviker utsatta kvinnor är en sak, men att de på samma sätt allierar sig med islam är ett än större problem. Att de för sig själva lyckas kombinera kamp för jämställdhet och rättigheter för homosexuella är ett mysterium.






lördag 15 juli 2017

Det etniska poserandet




Det publiceras numera många inlägg av denna typ, eftersom de älskas av medierna. I dag vill exempelvis en Elaf Ali säga någonting om det som brukar kallas för "strukturell rasism", och texten publiceras i Expressen med rubriken "Man ska inte behöva växa upp och önska att man är blond för att duga". Vi får i ingressen veta att Elaf här hamnade "i samma län som Jimmie Åkesson föddes i", vad nu det har med någonting att göra, följt av en vanlig berättelse:

"Vi var den första utländska familjen som flyttade dit. De enda med mörkt hår och ”konstiga” namn. Jag tänkte inte på att mitt namn var annorlunda eller att mitt hår var mörkare än någon annans tills jag fick höra det gång på gång i skolan."

Det är inte så konstigt att de enda personerna med utländsk bakgrund på en mindre ort sticker ut, men frågan är om det ens finns sådana platser i Sverige längre. Det som hon säger sig ha upplevt under skolgången är egentligen oacceptabelt, men de allra flesta av oss har nog blivit kränkta på det ena eller andra sättet under uppväxten. Elaf blev äldre:

"När jag blev äldre fick jag alltid skriva att jag var tjej och pratade flytande svenska i mina jobbansökningar. När jag väl fick komma på intervju fick jag alltid jobbet, men steget dit kändes ibland omöjligt." 

När det sedan ska bli mer ideologiskt, blir det också desto märkligare:

"Det fanns en utländsk person som syntes och hördes i medierna när jag växte upp. Zlatan. Han bad aldrig om ursäkt om vem han var. Han trodde på sig själv och gjorde sitt unika namn till ett varumärke. Han blev min förebild. Representation är viktigt. Debatten kring att det bara var etniska svenskar som blev programledare i SVT:s nya morgonprogram är rättfärdigad. Att vi får synas är viktigt, inte minst för integrationen."

Att se Zlatan som en förebild för alla med utländsk bakgrund är ett hån, men det säger kanske något om vår mediala värld. Att endast etniska svenskar skulle synas i tv-rutan är en ren lögn, och om vi nöjer oss med nyhetsuppläsare, kan vi räkna upp personer som SVT:s Katarina Sandström, adopterad från Etiopien, eller TV4:s Soraya Lavasani. Detta tankesätt är typiskt för identitetsvänstern, där etnicitet är viktigare än allt annat. Skulle Elaf Ali inte kunna se andra kvinnor som förebilder? Eller ännu bättre, om vi lämnar identitetstänkandet, vilken person som helst som har samma ambitioner som hon själv?

Jag tror absolut att en viss diskriminering på arbetsmarknaden kan förekomma, men jag tror också att många människor har lätt att se den egna etniciteten som det enda hindret när de söker ett arbete. Inte heller vi pursvenskar får varje jobb vi söker. För några dagar sedan kunde samma Expressen publicera ett inlägg från en Kevin Pedral, som lite hycklande ville förklara "Därför vill jag inte vara svensk längre". Ingressen går rakt på sak:

"Jag har fått känna på hur djupt rotad afrofobin och den strukturella rasismen är på den svenska arbetsmarknaden. Nu vill jag i ren protest säga upp mitt svenska medborgarskap."

Det vill han inte alls, eftersom han kommer från Kongo-Kinshasa, som många skulle mena erbjuder sämre möjligheter. Han beskriver så småningom det förtryck han här utsätts för:

"Trots bra referenser och rekommendationsbrev har jag många gånger fått kalla handen av arbetsgivare. Trots min utbildning och mina erfarenheter blir jag bara erbjuden jobb som innesäljare på diverse bolag. Precis i slutet av varje provanställningsperiod får jag alltid höra 'Kevin du jobbar hårt, besitter en otrolig potential och du är en fantastisk kollega, men vi känner att du inte riktigt passar in i den rollen vi erbjudit dig, därför måste vi tyvärr avsluta din anställning'."

Det skulle inte kunna bero på något annat än den där sjukliga rädslan för afrikaner? Återigen, att "få kalla handen" av arbetsgivare drabbar även den blondaste pursvensk. Festligt nog har han kunnat få bekräftelse av offentliga skrivelser:

"Min bild av läget på svenska arbetsplatser bekräftas efter att ha läst rapporten 'Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige', som beställdes av förre integrationsministern Erik Ullenhag (L)."

Visst, om en opartisk tänkare som Ullenhag har initierat en rapport om "afrofobi", finner vi nog svaret på alla bakslag i karriären. Det spontana, och lite väl billiga, svaret till Kevin Pedral blir förstås att han när som helst kan åka tillbaka till det mindre afrofobiska Kongo-Kinshasa och söka säljarbeten där.

Det mest aggressiva inlägget i denna genre kommer från en Nazli Kaboly Moloudi, som rentav lever som "skribent och föreläsare kring klass, hbtq och rasism", vilket antagligen skulle vara svårare i hemlandet. Även det publiceras i Expressen och får den spännande rubriken "Vi sa ingenting när ni kallade oss apor". Också det handlar om hur förtryckt hon har blivit i detta fruktansvärda land, och avslutas med:

"Vi har äntligen fått vår röst. Så vad är viktigast? Att återigen tysta oss som förtryckts i generationer av den strukturella, sociala och politiska rasismen eller att enas för att krossa den?"

Så talar en aktivist, som har hela Facebook fylld av varje identitetspolitisk floskel som finns.


"På väg till Frilagret där jag kommer hålla i ett panelsamtal 15.30
om  vithetsnormer inom antirasistiska och feministiska rörelsen"


Låt mig avslutningsvis beröra en aspekt som alltid slår mig i dessa sammanhang. Det är möjligt att Elaf Ali och Nazli Kaboly Moloudi någon gång har blivit särbehandlade på grund av sin etnicitet, men det är ingenting jämfört med den positiva särbehandling som de får i egenskap av unga och attraktiva kvinnor. De är antagligen så vana vid de privilegier som detta medför, att de är helt blinda inför denna orättvisa. Vi hör ytterst sällan om hur Greta, 80, osynliggörs i samhället eller rentav ses som mindre vetande. Dessutom lyckas både Ali och Moloudi använda sina etniciteter för att synas och Expressen är inte det enda forum som har lyft fram exempelvis den förstnämnda:


När TV4 behövde en journaliststudent



fredag 14 juli 2017

Trafiken över Medelhavet




Igår skrev Mattias Svensson i Aftonbladet, givetvis på "kultursidan", om migranttrafiken över Medelhavet. Eftersom han utgår från en rapport, kallad "Death by rescue", är hans text något mer initierad än vi är vana vid i dessa sammanhang, men i stort vill han förstås följa den linje som gäller i svensk offentlighet. Han vill framför allt vända sig mot tanken att alla dessa räddningar på Medelhavet innebär en "pull factor" för intresserade migranter:

"I plågsam detalj har forskarna återskapat vad som faktiskt hände. De visar att antalet resor ökat och blivit mer riskabla redan före Mare Nostrum och därför sannolikt berodde på de försämrade villkoren i bland annat Syrien och Libanon."

Nej, det är inte sannolikt, eftersom de flesta kommer från Afrika och länder som Mali, Senegal med flera. Att trafiken fortgår beror helt enkelt på att många i fattiga länder tycker att det är värt risken att ta sig till rikare länder. Det ska sägas att Mattias Svensson faktiskt påpekar en viktig aspekt:

"Man kan kritisera att rapporten endast kort tar upp (och medger) flyktingsmugglares tilltagande cynism och alltmer överbelastade fartyg, och påpeka att även människor på flykt är aktörer som väljer kalkylerade risker. Jag har också reservationer mot det stora ansvar forskarna lägger på europeiska beslutsfattare (och skattebetalare) att finansiera räddandet av icke-medborgare utanför eget territorium."

Det är intressant hur sällan detta påpekas i debatten, där vi istället ständigt får höra att dödsfall på Medelhavet på något sätt är européers fel och beror på "omänsklig politik". En annan viktig aspekt är att dessa räddningsoperationer nu sker allt närmare Libyens kust:



Det är fullständigt groteskt att dessa personer förs till Italien, istället för tillbaka till den libyska kusten. I år har redan 85 000 personer kommit till Italien på detta sätt, och 600 000 under de senaste fyra åren. Mattias Svensson fortsätter:

"Men påståendet om att räddningsoperationerna borde avbrytas av omtanke om migranter som därmed skulle avskräckas från sin riskabla resa var likafullt både felaktigt och kostsamt. Människorättsorganisationerna som påpekade detta hade rätt. Den hårda sanningen om hårda sanningar är att de emellanåt bidrar till att fler människor dör."

Den hårda sanningen är kanske framför allt att den europeiska politiken inte är tillräckligt "hård", eftersom det uppenbarligen finns ett incitament för att sätta sig i de där båtarna. Australien har visat att det helt går att avskaffa en sådan trafik, genom att göra den meningslös.




Dessutom bör inte "omtanke om migranter" vara Europas ledstjärna, utan omsorg om de egna länderna och folken. Ett inflöde av hundratusentals afrikaner varje år gynnar inte nödvändigtvis kontinenten. I och med denna rapport, tycker Mattias Svensson att saken är avgjord, och är inte för blyg för att peka ut skurkarna:

"Forskningen och siffrornas tydliga språk hindrar dock inte högljudda politiker från att attackera hjälporganisationerna och skylla dem för att locka migranter. Förslag om att reglera deras arbete förbereds. Italiens regering överväger rentav att i strid mot internationella konventioner avvisa alla fartyg med migranter ombord från landets hamnar, en reaktion på att inga andra EU-länder varit beredda att ta emot asylsökande bland migranterna."

Ja, vad ska man göra? Självklart kan Italien inte ha fri invandring från hela Västafrika. Det skulle dock, återigen, vara oändligt mycket bättre om båtarna stoppades redan utanför Libyens kust och fördes tillbaka. Om inte en enda båt nådde Europa, skulle hela trafiken upphöra.

Rosarno i södra Italien

Mot slutet av Mattias Svenssons text spårar det ur:

"Men den humana fernissan i detta argument börjar flagna. Italienska och franska fascistorganisationer samlade tidigare i år in motsvarande en halv miljon kronor för att kunna störa hjälporganisationers räddningsfartyg. I deras retorik är undsättandet av tusentals nödställda en 'invasion av Europa'. Ingen kan längre blunda för att själva syftet med en sådan aktion är att människor ska drunkna hellre än att ta sig hit."

Självklart är det en sorts invasion när 600 000 människor från andra länder tar sig in illegalt, men motståndarnas syfte är inte främst att människor ska drunkna, utan att trafiken inte ska uppmuntras, vilket är själva skälet till att människor drunknar. Inlägget var delvis relativt sakligt, men Mattias Svenssons artikel fick förstås gehör hos den sedvanliga publiken, som asylposören Emma Persson:





onsdag 12 juli 2017

Lite revolutionsromantik från Ung Vänster




I ett inlägg på vänstersidan ETC vill Ung Vänsters ordförande Henrik Malmrot slå på den egna trumman för att hans ungdomsförbund minsann "går från ord till handling", till skillnad från andra:

"Vi i Ung Vänster är självklara motståndare till nazism och står upp för människors lika värde. Men till skillnad från andra ungdomsförbund stannar vårt arbete inte vid en debattartikel, Facebook-post eller tweet, utan det omsätts i handling."

För demokratiskt sinnade individer är det där det brukar "stanna". Vi vet dock hur dessa vänstermänniskor agerar och Henrik är stolt:

"Jag ser sällan dessa minipolitiker eller deras organisationer på motdemonstrationer mot nazisterna. Ung Vänster är ofta det enda partipolitiska ungdomsförbundet på plats. Vi kan se genom historien hur nazism och fascism enbart har motats bort genom direkt handling, att neka dem det offentliga utrymmet."

Anledningen till att Ung Vänster är flitigast med att dyka upp på så kallade motdemonstrationer är förstås att de är revolutionsromantiker och framför allt har lite svårt att acceptera andras åsikter. Det ser vi till exempel genom formuleringen "neka dem det offentliga utrymmet", där alltså endast godkända personer och inställningar ska få finnas. Just NRM är förvisso uttalade nationalsocialister och motståndare till demokratin, men vi vet att element som Ung Vänster inkluderar betydligt fler i "fascismen". Det framgår också av texten:

"Idag agerar vi för att det ska vara jobbigt att vara en nazistisk organisation. Detta kan ske genom att vi river ner och förstör deras propaganda, eller stör deras möten. Detta genomfördes med framgång till exempel mot Pegida, en fascistisk rörelse från Tyskland, som försökte etablera sig i Sverige. Genom att vi var med och arrangerade motdemonstrationer i Malmö, där fler än 5 000 personer deltog, kunde de inte starta upp här i Sverige."

Pegida är en rörelse mot islamisering, vilket inte har mycket med ideologin fascism att göra. Den som förstör en annan rörelses material eller stör deras möten har lämnat demokratin och yttrandefriheten. Nu är inte heller Ung Vänster skyldigt att anamma dessa principer, men stå då för det, istället för att posera kring "nazism" bara för att ett tacksamt tillfälle har dykt upp.


Nej, bilden är inte manipulerad.



Dessa vänstermänniskor älskar som bekant att referera till 1930-talet, och tidens gatuslagsmål, och historieskrivningen blir gärna förljugen:

"I Ung Vänster har vi en stolt historia av antifascistiskt arbete. Alltifrån de frivilliga från vårt förbund som åkte till Spanien i slutet på 30-talet för att slåss för demokratin, till den enorma mobiliseringen på 90-talet i form av motdemonstrationer mot nazister."

1930-talets kommunister var inte demokrater, utan agerade på Stalins order. Hur effektivt var då det där "antifascistiska arbetet"? Kommunisterna förlorade inte bara striden om Tyskland, utan även i Spanien, där Franco tog makten. Vad de gjorde på 1990-talet spelade antagligen inte heller någon större roll. Eftersom även dagens rödgröna regering nu genomför "en rasistisk politik", måste antifascismen omfatta också dem:

"I sin debattartikel skriver ungdomsförbuden att 'För oss är det självklart att alla människor ska ha lika stor rätt att vara en del av vårt land.' Vi håller med om detta, och det är därför Ung Vänster kämpar emot den asylpolitik som just nu förs av regeringen och flera av allianspartierna. En inhuman flyktingpolitik där ensamkommande unga skickas tillbaka till kriget i Afghanistan och där man genom gränskontroller förhindrar människor från att söka asyl."

Att personer utan asylskäl avvisas har inte så mycket med Almedalen och NMR att göra, men som vanligt i vänstervärlden ska allt med och allt ska bemötas med odemokratiskt "motstånd".

Personligen tycker jag att motdemonstrationer inte ska vara tillåtna och att de som dyker upp för att störa någon annans sammankomst ska föras bort. Att vara så rädd för andra personers uppfattningar att man måste stoppa dessa fysiskt från att ens framföras är en märklig inställning. Det var i detta sammanhang lite roligt att ta del av de mycket upprörda reaktionerna mot att NMR var närvarande vid Anna Kinberg Batras tal, trots att bra mycket mer högljudda och våldsamma motdemonstrationer är vardagsmat för exempelvis Sverigedemokraterna eller Folkets demonstration.

Slutligen utgör Henrik Malmrots inlägg förstås en uppvisning i hyckleri, eftersom vi kan misstänka att han inte skulle uppskatta att folk "gick från ord till handling" mot hans egna aktiviteter.



tisdag 11 juli 2017

Gilles Lebreton (FN): "Migrantöversvämningen förvärras"


Gilles Lebreton, professor i juridik och en av Front Nationals ledamöter i Europaparlamentet, beskriver i sitt senaste videomeddelande den migrantkris som nu hotar Europa.







Malin Björk (V) om "feministisk mobilisering"




I ett inlägg på identitetsvänsterforumet Feministiskt perspektiv skriver asylvurmaren och vänsterpartisten Malin Björk om arbetet i Europaparlamentet mot sexuellt våld. Inledningsvis finns inte mycket att anmärka på:

"I dag har vi en viktig omröstning om ett förslag som kräver mer handlingskraft från EU och medlemsländerna för att bekämpa våld mot kvinnor. Det handlar om rekommendationer från Europaparlamentet om hur EU och medlemsländerna ska genomföra åtgärderna i Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, den så kallade Istanbulkonventionen."

Undan för undan måste dock de ideologiska skygglapparna fram, samtidigt som flosklerna tilltar:

"Från vänsterns sida har vi sett till att vässa förslaget med mer feministiska utgångspunkter och krav. Det finns mer att önska såklart, särskilt när det gäller att se kopplingarna mellan olika former av förtryck och hur det förstärker utsattheten för olika grupper av kvinnor."

Om formuleringen hade kommit från en annan debattör, kunde identifiering av kopplingar ha blivit intressant och rentav viktig. Istället ersätts det förstås av de där kodorden som vi har vant oss vid:

"De synliggjorde att det handlar om makt och kontroll och att lösningarna därför måste vara strukturella och politiska."

Självklart ska en politiker, vilket ju Malin Björk faktiskt är, föreslå politiska åtgärder, men när vi läser "strukturella" är det dags att dra öronen åt sig. Sannolikt tänker hon här på "patriarkatet", trots att detta inte har förvägrat henne en välbetald plats i Europaparlamentet. Framför allt finns i detta patriarkat knappast någon större acceptans för våld mot kvinnor, för att inte tala om våldtäkter. Sedan ska det, precis som vi förväntar oss från en person av Björks snitt, spåra ur:

"Från vänsterns sida har vi också synliggjort det våld och diskriminering som kvinnor på flykt utsätts för. Bristen på säkra flyktvägar drabbar kvinnor och barn extra hårt, och trafficking och prostitution är vanligt i anslutning till de ankomstcenter som EU krävt i Italien och Grekland."

Det beror på hur man ser det, eftersom de som exempelvis dör på Medelhavet huvudsakligen är män. Huvudmålet för Malin Björk i detta sammanhang är dock inte att skydda kvinnor, utan just att skapa de där "säkra flyktvägarna", alltså i praktiken dela ut uppehållstillstånd på plats så att resan till norra Europa underlättas. Slutligen blir det precis så fantastiskt som det gärna blir när svenska feminister är inblandade:

"Vi lyfter också våldet mot muslimska kvinnor som följer med den ökande islamofobin i Europa. Vi protesterar mot EU-domen som ger arbetsgivaren rätt att diskriminera kvinnor med slöja och kräver istället åtgärder för inkludering och mot diskriminering på arbetsmarknaden." 

Jag är mycket tveksam till att särskilt mycket sådant våld skulle förekomma, eftersom vi vet att även uppdiktade anekdoter får stort utrymme i etablerade medier. Det är dock fascinerande att västerländska feminister vill stå upp för slöjbärande, då det är svårt att tänka sig en tydligare symbol för patriarkala principer. De sista raderna blir en uppvisning i hyckleri:

"Feministisk mobilisering behövs mer än någonsin i den könskonservativa, blåbruna parlamentariska situationen vi har i Bryssel."

I verkligheten sitter inte särskilt många nationalsocialister i Europaparlamentet, men färgen brun utdelas här i vanlig ordning till alla som inte vill ha lika stort asylinflöde som Malin Björk. Observera hur komplicerat det alltid blir för denna nyvänster, där Malin Björk i samma text kritiserar en "könskonservativ" situation och står upp för islam, som i sanning reglerar könsrollerna.

Hennes kamp för feminism och mot könskonservatism är ingenting värd så länge som hon samtidigt vill maximera muslimsk invandring till Europa. Hon skulle sannolikt säga samma sak som dessa ideologiskt förblindade vänstermänniskor alltid gör, nämligen att förtryck ska bekämpas oavsett vem som utför det, men då har man lämnat själva verkligheten. Har man ett stort inflöde från muslimska länder, får man också förorter där kvinnor övervakas och utesluts ur offentliga rum. Att män från dessa regioner dessutom är överrepresenterade vid just sexuellt våld gör inte saken bättre. En person som vill driva på denna utveckling ska inte säga ett ord om "könskonservativa", "patriarkat" och "HBTQ-rättigheter".



söndag 9 juli 2017

Anna Kinberg Batra kämpar för trovärdighet


I dag är det Moderaternas dag i Almedalen. När Anna Kinberg Batra inför denna intervjuades av Aftonbladet var en av hennes viktigaste uppgifter att framstå som en normal människa, vilket lyckades någorlunda, även om det var spelat. Det var tur att NMR fanns på plats under själva talet, så att hon genom det där vanliga avståndstagandet kunde simulera passion och rentav få en applåd.

En annan viktig uppgift blev att lägga sig precis rätt i förhållandet till SD, något som snarare resulterade i ytterligare dimridåer.





Det är egentligen fantastiskt att hon verkligen säger att de var "för dåliga på politiken", något som måste ses som ett rejält underbetyg för personer som endast sysslar med just politik. Däremot blir det som vanligt förljuget när hon också säger att de var för dåliga på integrationen, när det i verkligheten handlar om att alliansregeringen helt enkelt släppte på ett alldeles för stort asylinflöde.

Oerhört förljugen är också "analysen" att SD:s framgångar beror på "missnöje med Stefan Löfven", som om invandringskritiker skulle vara mer imponerade av Fredrik Reinfeldts år vid makten. Vi får i vanlig ordning också "grupp mot grupp", men än mer bisarrt är påståendet att "skylla problem på invandringen" skulle vara rasistiskt. Naturligtvis finns det en mängd problem som direkt kan kopplas till just invandringen, och det lär Kinberg Batra också veta, men det är inte samma sak som att ge sig in i genetiska diskussioner om olika folkgruppers beskaffenhet. Det är inte heller samma sak som att beskylla den enskilde invandraren för det ena eller det andra. Man skulle nästan lika gärna kunna säga att det är rasistiskt att skylla allt på höga skatter, eller varför inte "vinster i välfärden". Även Kinberg Batra tycker alltså att ett särskilt politikområde ska få stå över kritik och använder till och med reinfeldtska barnsligheter. Festligt nog är de huvudproblem som hon själv nämner följder av asylpolitiken, som bristande integration och otrygghet.

Även detta inslag, liksom de i SVT och TV4, avslutas med rent trams, där syftet sannolikt är att ge en mänskligare bild av dessa politiker. Det är dock helt meningslöst, eftersom karriärpolitiker av Kinberg Batras snitt ser till att även sådana svar blir tillrättalagda. Dessa personer har sedan unga år lärt sig att aldrig ge ett ärligt svar.

Problemet är att allt handlar om makt, karriär och positionering, där Kinberg Batra var mycket nöjd med att följa med i Fredrik Reinfeldts vansinnespolitik, för att nu, när problemen blir allt svårare att förtiga, lika glatt börjar tala om "integration".



Ännu några patetiska rader i Sydsvenskan


Sofia Nerbrand driver tillsammans med samma tidnings
Heidi Avellan en podd som verkligen kallas "PK-liberalerna".


I ett tidigare inlägg tittade vi på hur Sydsvenskan stolt hade rekryterat en moderat avhoppare, som när hon väl fick skriva sin ledarkrönika ville berätta att Jimmie Åkesson är rasist. Det kändes inte bara lite väl 2006, utan var dessutom ett kort och meningslöst alster, men det är tydligen den inriktning som Sydsvenskan har valt. Nu har nämligen en text av en Sofia Nerbrand publicerats, som är lika kort och där analysen anges av rubriken "SD är en högerpopulistisk rörelse". För att inskärpa denna viktiga insikt, får vi som första rader:

"Sverigedemokraterna är inte ett vanligt parti. Det är ett högerpopulistiskt parti med rasistiska rötter."

Varför har ingen framfört detta tidigare? Var vi tvungna att vänta på en ledare i Sydsvenskan för att få reda på det? Jag raljerar, men det är så dumt att det knappt behöver bemötas. Vad är egentligen ett vanligt parti? Centerpartiet, som har gått från ett parti för landsbygden, till att bli ett helt verklighetsfrånvänt liberalt parti för massinvandring? Miljöpartiet, som har blivit en inkörsport för islamister? Stämpeln "högerpopulistisk" är också fullständigt missvisande, eftersom vi snarare talar om ett invandringskritiskt mittenparti. För övrigt blir detta närmast tvångsmässiga behov av att sätta epitet ofta komiskt, som när Nordiska motståndsrörelsen av bara farten kallades för "parti med nazistiska rötter".

Vi får vidare veta att Nerbrand kände en viss sympati för Jimmie Åkesson när han talade om sin utbrändhet, följt av:

"Men SD står inte för medmänsklighet och öppenhet."

Känner dessa människor aldrig att det kan bli lite väl floskulöst? "Öppenhet" är ett ord som har missbrukats länge och blivit ett kodord för omfattande asylinvandring, och det viktigaste måttet på "medmänsklighet", en individs själva godhet, bedöms efter hur stort asylinflöde man förespråkar.

Sofia Nerbrand har dock lite rätt i en passage, även om hon inte förstår varför:

"Där finns ett starkt 'vi', med en tydlig udd mot oss andra. Anhängarna gav Åkesson rungande applåder på SD:s knökfulla pressträff på restaurangen."

Det är sannerligen inte särskilt konstigt, med tanke på hur medier och övriga politiker har behandlat partiet. Efter åratal av spott och spe, där inte ens åsikterna har kunnat framföras i den offentliga debatten, känns det naturligtvis skönt för partiets anhängare att kunna samlas med likasinnade och se hur opinionssiffrorna bara stiger. Det blir en revansch för de som har varit med länge.

När texten avslutningsvis ska blicka mot Europa, blir det som så ofta helt fel. Sofia Nerbrands tolkning av händelserna i Frankrike är populär bland liberaler och vänstermänniskor, men har inte mycket med verkligheten att göra:

"Men Sverige behöver inte hans missnöjespolitik. I Frankrike har Emmanuel Macron lyckats föra samman miljoner för internationalism och liberalism. Sverige behöver en Macron som skåpar ut Åkesson. Måtte denna person uppenbara sig snart. Knappt ett år återstår till valet."

Nej, Macron lockade inte miljoner med "internationalism" och liberalism. Han är dock ung, intelligent och ställdes mot politikens dinosaurier ur de traditionella maktpartierna. Skulle vänsterväljarna ha röstat på den impopuläre presidentens premiärminister Manuel Valls? Högerväljarna hade personer som tidigare presidenten Nicolas Sarkozy, tidigare premiärministern François Fillon och tidigare premiärministern Alain Juppé att välja bland. Väljarna ville uppenbarligen ha någonting nytt och då kunde ett relativt nytt kort, som appellerade till både höger och vänster, ta sig fram. När han dessutom ställdes mot Marine Le Pen i valets andra omgång, var segern given, eftersom en majoritet av fransmännen fortfarande inte kan tänka sig att stödja en kandidat från Front National, som dock samlade 36 procent. Allteftersom Emmanuel Macron kommer att tvingas föra faktiskt politik, kan vi räkna med popularitetssiffrorna sjunker, och det är tveksamt om hans snabbt hoprafsade parti kommer att överleva mandatperioden.

Att försöka applicera detta på Sverige är ännu fånigare. Vi har inte presidentval och skapandet av ett nytt parti innebär en hel del arbete. Vem skulle här träda fram med ett alldeles nytt parti? Birgitta Ohlsson? Dessa fina liberaler må dominera ledarsidorna, men de överskattar nog svenskarnas kärlek till EU och asylinflödets maximering. Framför allt är det helt otänkbart att en sådan person skulle "skåpa ut" Sverigedemokraterna, eller "Åkesson" som Nerbrand säger, eftersom hon tror att det svenska valsystemet liknar det franska.

Sydsvenskan är en relativt stor tidning och frågan blir densamma som för Aftonbladet; borde inte en tidning med vissa finansiella resurser kunna hitta skarpare skribenter?




lördag 8 juli 2017

När Anders Lindberg funderar kring SD




Dessa dagar har varit något frustrerande, eftersom det nu pågår en politisk vecka, men samtidigt finns så lite att säga. Partiledartalen har som väntat huvudsakligen varit tillgjorda försök att positionera sig, även om det var lite intressant att se Ebba Busch Thor och Annie Lööf. Den förstnämnda gjorde en strålande insats, och var med sina diagram lite nyskapande, medan Lööfs tal var så pass bisarrt att jag nästan skulle vilja kalla det för lite sjukt.

Samtidigt har medier och posörer gjort NMR:s deltagande till Almedalens huvudnummer, där Rossana "Skuldbelägg inte kommunismen" Dinamarca som så ofta stod för det största hyckleriet. Man kan undra varför alla dessa figurer agerar på detta sätt, men det finns sannolikt ett par skäl. Dels ger en rörelse som NMR dem möjlighet att framstå som särskilt goda genom ett meningslöst avståndstagande, men jag misstänker också att oförmågan att låta ett sådant inslag passera beror på att de någonstans tycker att det är lite spännande. Det är också lite svårt att ta deras upprördhet på allvar, eftersom de resonerar precis på samma sätt kring exempelvis Sverigedemokraterna och Nya Tider.

Jag har som sagt inte så mycket att säga om vare sig partiledarnas tal eller deras studioframträdanden, men debatten om dessa kan ibland vara lite intressant. Aftonbladets Anders Lindberg var i samband med SD:s dag inkallad som expert vid ett par tillfällen. Allt han sade var inte vansinnigt, men han har en stark tendens till önsketänkande och behov av att skapa en parallell verklighet. Jag har klippt ut de passager som jag ser som värda att kommentera, först från SVT:




Det är alltid fel att använda sedan länge döda personer i aktuell debatt, där man hävdar att de skulle ha stått på den ena eller andra sidan. "Folkhemmet" är ett utmärkt uttryck, och det är inte alls säkert att Per Albin Hansson skulle ha jublat över de senaste decenniernas asylinvandring. Sedan dyker det oerhört trötta resonemanget om att "ställa grupp mot grupp" upp, något man gör i alla budgetdiskussioner, men som tydligen är förkastligt när det berör asylmottagandet. Följaktligen finns det alltid pengar för Migrationsverket, på ett sätt som andra myndigheter knappast kan förvänta sig.

Anders Lindberg ansluter sig sedan till Socialdemokraternas och LO:s medvetna taktik, där man vill utmåla SD som ett högerparti och därför skrämmer med det moderata spöket. Han avslöjar också den vänstersyn där skattesänkningar är en "utgift" och välfärden ständigt kräver högre skatter, medan en sänkning av de faktiska utgifterna för migrationspolitiken förblir otänkbar. Att vänstermänniskor vägrar att se sådana samband blir än tydligare när Lindberg menar att "främlingsfientligheten", alltså kritik mot den mycket omfattande asylinvandringen, kommer först på dagordningen. Där ska den stå, eftersom den påverkar alla andra politikområden och övrig politik nästan blir meningslös om man samtidigt bedriver massinvandring.

Anders Lindberg var förstås också självskriven deltagare i Aftonbladets egen studiodebatt, då med bland andra SD:s Linus Bylund. Det säger en del om Sveriges sämsta ledarredaktion att Anders Lindberg egentligen är den enda som kan delta, då det är svårt att se personer som Fredrik Virtanen och Eva Franchell kommentera någonting överhuvudtaget.




Möjligen känner Lindberg att han här är på hemmaplan, eftersom hans sedvanliga sätt att uttrycka sig dyker upp redan från början. Att kalla ett eventuellt samarbete mellan Moderaterna och SD för "blåbrunt" är enormt oseriöst, men har hörts många gånger tidigare. För övrigt äter SD inte upp Moderaterna "bokstavligen", utan i så fall fortfarande bildligt.

Därefter blir det desto intressantare, då Anders Lindberg tämligen oförblommerat prisar alla försök att isolera SD, oavsett hur många som kan tänkas stödja partiet. Han säger rentav att "det är poängen med politiken", medan vi andra kanske skulle säga att poängen är att politiker ska representera medborgarna. Att övriga partier här agerar annorlunda än i Danmark beror främst på att vi på ett annat sätt har ett politiskt etablissemang, som dessutom har sett till att stävja all fri debatt. Självklart tycker Lindberg att det är sunt att tala om smittskyddslinjer mot obekväma partier, även om han har fel när han menar att fransmännen talar om "cordon sanitaire". Ordet är förvisso franskt, men genom det franska valsystemet har de traditionella maktpartierna inte behövt tillämpa en sådan taktik, utan löser problematiken genom att istället stödja varandras kandidater. Uttrycket används desto mer i Belgien, exempelvis då Vlaams Belang blev största parti i Antwerpen och alla andra partier då bildade koalition.

Intressant är också det här ständiga resonemanget om SD:s "svans" och "fotsoldater", där Anders Lindberg har för vana att kalla alla som inte håller med honom, och det är många, för "troll". De personer som vill ifrågasätta Lindbergs trams på Twitter, eller endast ställa en fråga till honom, har inte nödvändigtvis någonting med partiet SD att göra. Roligast är kanske skratten när Lindberg beklagar att ingen i SD tror på något han säger. Då ska man komma ihåg att han på fullt allvar fortfarande hävdar att det är en myt att många "ensamkommande" skulle vara över 18 år.

Slutligen har Anders Lindberg helt fel när han hävdar att "flyktingkrisen var 2015". Dels kommer det årets skörd att påverka Sverige för lång tid framöver, men vårt land har faktiskt också fortfarande ett stort inflöde. Det stora antalet anhöriginvandrare brukar heller aldrig nämnas i dessa sammanhang. När det blir dags att uttala sig om framtiden, menar Lindberg förstås att väljarna kommer att efterlysa socialdemokratisk politik, ett mantra som vänstern nu har upprepat länge.



fredag 7 juli 2017

Sydsvenskans usla tillskott


Moa Berglöf med chefen


När Moa Berglöf anlitades av Sydsvenskan som ledarskribent annonserades detta med pompa och ståt, ty hon hade varit talskrivare åt Fredrik Reinfeldt och sågs därför sannolikt som en "tung" rekrytering. När hon i dag då äntligen får chansen att bjuda på ett alster väljer hon att skriva några rader om att Jimmie Åkesson är rasist. Å andra sidan är det kanske det intellektuella djup man förväntar sig av en anhängare och medarbetare till Reinfeldt. Hon inleder med att hänvisa till ett sommarprat som tydligen hade en god värdegrund:

"Hon har snart bott mer än halva sitt liv utomlands, 'men inte en enda människa har någonsin oroat sig för min kulturella egenart och hur jag ska anpassa mig till det land i vilket jag bor'."

Denna kvinna heter Malin Persson Giolito och är förstås helt irrelevant för situationen i Sverige. Det finns inte ett enda land på jorden där man behöver oroa sig över att stora antal svenskar ersätter ursprungsbefolkningen och vägrar anpassa sig. Dessutom bor hon nu i Bryssel, där det finns bra mycket mer problematiska grupper än svenska kvinnor. Trots att referensen är rent nonsens, blir det hennes utgångspunkt när hon lyssnar på en intervju med Jimmie Åkesson:

"Vem är egentligen svensk? frågar programledaren Åkesson. Den som är född i Sverige av svenska föräldrar eller den som är adopterad till Sverige i ung ålder, är hans korta svar. Men, säger han, också den som flyttar till Sverige och assimileras kan bli svensk."

Det är fantastiskt att ovanstående kan anses vara kontroversiellt, och det har definitivt ingenting med rasism att göra. Moa Berglöf är dock ingen större tänkare:

"Vi ska inte glömma att en av Åkessons viktigaste uppgifter som ledare för partiet är att vara Sverigedemokraten som inte är rasist. Vi ska kunna lita på att Jimmie Åkesson håller brunskjortorna borta, tar dem i örat som offentligt säger det som ska stanna i slutna partirum och pedagogiskt bortförklarar partisekreterare Richard Jomshofs Twitterrasism."

I verkligheten var inte heller Jomshofs lilla tweet rasistisk, eftersom den inte hänvisade till gener eller olika rasers eventuella egenskaper. Vi får vidare veta:

"Sverigedemokraterna propagerar för assimilering, men har en partiledare som säger att det för de flesta invandrare inte är möjligt. Partiet säger sig acceptera att människor kommer hit från andra länder, samtidigt som dessa människor inte kan bli fullvärdiga svenskar. Vad det skulle skapa för samhälle?"

Tankefelet som Berglöf här gör, är att tro att det är Jimmie Åkesson som ska avgöra huruvida någon assimileras eller ej. Det kan endast den inflyttade individen ansvara för och vi ser att det inte riktigt fungerar i den riktiga världen, vilket är själva orsaken till att vi har utanförskapsområden, moskéer och problematik kopplad till allt från badhus till konserter. Den enorma volym som Sverige har tagit emot, från så kulturellt avlägsna områden, omöjliggör assimilering och det är knappast Jimmie Åkessons fel. Vi kan dock misstänka att Moa Berglöf inte bryr sig det minsta om integration eller assimilering, utan som så många andra endast om att inflödet maximeras. Konsekvenserna får någon annan fundera över. Stjärnrekryteringen avslutar lika infantilt som hon började:

"Det finns en gräns för hur ojämlikt ett samhälle kan bli, sade Malin Persson Giolito i sitt sommarprogram. Jimmie Åkesson håller inte med."

Detta kommer alltså från en tidigare moderat. I själva verket är det svårt att tänka sig någon politik som så effektivt skapar stora klyftor som den massinvandring som Sverige har bedrivit, där man i rekordtakt har skapat en etnisk underklass, som samlas i allt fler orter. Som en protest mot Moderaternas nya linje, i den mån en sådan finns, har Moa Berglöf gått över till Centerpartiet, en markering som är skälet till att hon lyfts fram i Sydsvenskan. Det finns ytterligare några sådana figurer från Reinfeldts tid, som den misslyckade partisekreteraren Kent Persson, i dag flitig med att på Twitter basunera ut små politiskt korrekta meningslösheter:




Observera att Kent Persson, som har skapat tusen tweets av samma dignitet, dessutom kommer från Örebro, en av Sveriges mest islamiserade städer. När nu Moderaterna faller i opinionen, sägs det att hälften av de missnöjda går till Centerpartiet och hälften till Sverigedemokraterna. Är det figurer som Kent Persson och Anders Björck som blir kvar?




torsdag 6 juli 2017

Gerolf Annemans (VB): "Avskaffa Genèvekonventionen"


I ett kort anförande i Europaparlamentet kritiserade Vlaams Belangs enda ledamot Gerolf Annemans hur asylpolitiken hade utvecklats och efterlyste ett nytt system.






onsdag 5 juli 2017

PVV protesterade mot muslimsk borgmästare




I dag genomförde Geert Wilders och hans parti en protest mot förslaget att utnämna Ahmed Marcouch till borgmästare för Arnhem, en stad med 150 000 invånare. Marcouch är född i Marocko, har både nederländskt och marockanskt medborgarskap, och tillhör socialdemokratiska PvdA. Vid sitt tal sade Wilders bland annat:

"Mannen som tycker att poliser ska kunna tala turkiska eller arabiska och är en förespråkare för slöjor för poliskvinnor, men inte tycker att PVV-anhängare har någonting inom polisen att göra. Denne man är snart chef över polisen. Skandal! Jag tycker att han verkar vara lämpligare som borgmästare för Rabat än för Arnhem. Vi måste återerövra vårt land!"

Vidare menade Wilders att "dubbel nationalitet är dubbel lojalitet" och uppmärksammade Marcouchs stöd till den egyptiske imamen Yusuf al-Qaradawi. 2005 ville Marcouch ha ett bidrag på 150 000 euro för att kunna bjuda in Al-Qaradawi till Amsterdam. Marcouch har uppgett att han förstår koranen bättre när han tar del av Al-Qaradawis tolkningar. 2003 besökte Al-Qaradawi för övrigt Stockholm, på inbjudan av Sveriges muslimska förbund, där han bland annat uttryckte sitt stöd till självmordsbombningar mot civila.

PVV:s presstjänst publicerade ett litet klipp från dagens manifestation. På banderollen står "Inget Arnhemistan. Vi förlorar vårt land!"







tisdag 4 juli 2017

En afghansk liten berättelse


I dag bjöd Mariestads-Tidningen på en liten historia om en av de afghanska män som nu är i ropet. Syftet var antagligen att ge en både hjärtslitande och positiv bild av gruppen och denne individ, men intressant nog innehåller berättelsen många av de aspekter som gör just denna ström särskilt klandervärd. Den innehåller till och med en närmast stereotyp version av "batikhäxan", som har tagit sig an denne unge man, varit hans gode man och nu skrivit en bok om hans äventyr.




Mina tankar kring denna verksamhet känner den trogne läsaren till, men jag tänkte i all korthet lyfta några av artikelns passager.

"Han var bara en pojke och ville inte resa, men hans föräldrar hade bestämt sig. Framtiden i Afghanistan var mörk och de såg inget hopp. Deras äldste son kunde kanske finna en väg mot ett bättre liv, inte bara för honom utan hela familjen. Mamma, pappa, en lillebror och en lillasyster."

Han skickades alltså som ett ankare, ett fenomen som inte problematiseras i etablerade medier, och det gick förstås vägen:

"Med hjälp av vänner på sociala medier lyckades Salim spåra sin familj som gett sig av till Quetta i Pakistan. De fick alla komma hit som anhöriginvandrare och bor i Mariestad sedan 2012."

Observera vad vi här faktiskt får bekräftat och hur mycket verkligheten skiljer sig från den officiella debatten. Uttrycket "ensamkommande flyktingbarn" används fortfarande och vi får ständigt veta att alla som kommer till Sverige flyr för sina liv. Salim själv hade knappast asylskäl, utan blev skickad av sina föräldrar som definitivt inte hade det i Pakistan, men nu är de alla här. Föra att göra historien fullständig, har de alla också förstås åkt på semester till hemlandet:

"I början av året reste hela familjen Ahmadi tillbaka till Afghanistan och sitt gamla hus i Ghazniprovinsen."

När de landade i Kabul togs de emot av släktingar och vänner, som trots att alla som utvisas till Afghanistan tydligen åker direkt till döden, fortfarande var fulla av liv. Som ren fakta får vi veta:

"Salim var 17 år när han kom till Sverige i slutet av november 2010." 

Det är helt självklart, eftersom en märkligt stor andel av de som måste lämna Afghanistan för att ta sig till Sverige är män precis under 18 år. Den födelsedagen började dock närma sig, men som tur är finns de där kvinnorna som visste råd:

"Inger lyckades skynda på processen och fick god hjälp av bland annat en anställd på Migrationsverket i Örebro och en representant för Röda korset."

Ja, att asylindustrin är korrupt förvånar nog ingen vaken medborgare. Den som här endast läser mina utvalda meningar kanske får intrycket att denna artikel var ovanligt rättfram och nästan kritisk, men så är det inte. Artikelns författare Karin Eriksson är en god vän till "den gode mannen" Inger Dernroth, de har arbetat på samma tidning, och texten är kryddad av formuleringar för att väcka sympati. Själva sanningen råkar bara komma fram här och där, och ses av Eriksson sannolikt som en del av historiens skönhet. Vi får till och med en uppräkning av alla de platser som Salim har passerat för att komma till just Sverige, eftersom det ska visa hur besvärlig resan var:

"1. Ghazni, 2. Kandahar, 3. Bandar Abbas, 4. Esfahan, 5. Teheran, 6. Urumia, 7. Van, 8. Istanbul, 9. Izmir, 10. Mytilene, 11. Athen, 12. Thessaloniki, 13. Skoplje, 14. Bosnien, 15. Serbien, 16. Belgrad, 17. Zagreb, 18. Ungern, 19. Österrike, 20. Athen, 21. Patra, 22. Bari, 23, Patra, 24. Venezia, 25. Patra, 26. Bari, 27. Rom, 28. Gare de Lyon (Paris), 29. Gare de L'Est (Paris), 30. Köln, 31. Hamburg, 32. Köpenhamn, 33. Malmö, 34 Silverdalen, Hultsfred, 35. Mariestad."

2015 tog Sverige emot 35 000 personer ur denna grupp, 40 procent av hela EU:s skörd. Kostnaden för gruppen beräknas i år uppgå till 34 miljarder kronor.